Socialdemokratin är på väg att få ny partiledare. Detta är förmodligen en såpass stor samtidshistorisk händelse att den motvilligt bör kommenteras.
Vad kan man då säga om Mona Sahlin som politiker? Faktum är att inte mycket kan sägas om henne, eftersom hon varit väldigt osynlig under de senaste åren. Personligen får jag ”dokusåpestjärne-känsla” när jag läser Metros intervju med Sahlin, hennes svar skiljer sig inte nämnvärt från vad jag kan tänka mig att Darin eller Linda Rosing skulle svara (prova själva att läsa intervjun och föreställ er att det är Darin som svarat. Ni kommer att bli förvånade över likheterna). Detta kan ses som att hon är folklig, men det kan också tolkas som att hon matar oss med innehållslösa och okontroversiella klyschor. Dock är det positivt att hon vill ta upp klimatfrågan som en central s-fråga, även om vi inte vet exakt hur. Vad gäller att hon vill bekämpa ”diskriminering och ökade klyftor”, ”mellan till exempel landsbygd och stad, förort och innerstad”, så vet vi av bitter erfarenhet vad som kommer att prioriteras. Det är inte direkt glesbygdsbor som kommer att kvoteras in på olika ställen, och inte tidningar för glesbygdsbor som kommer att smygas in i Metro, när det kommer till kritan.
Politikerklassens kris
Det har sagts förut, men tål att upprepas: politikerklassen har en tendens att bli ett slutet sällskap av släktingar och vänner. Detta gäller inte minst i vår parlamentariska demokrati, och Sverige är inget undantag.
Det viktiga om man vill bli politiker idag är alltså att man har rätt kontakter, helst rätt släktingar. Bloggaren Robsten har skrivit tre synnerligen viktiga artiklar om detta:
Den nutida adelsklassen – del 1
Den nutida delsklassen – del 2
Den centrala zonen
Vad denna utveckling innebär är att partierna får svårare och svårare att hitta bra människor. Släkt- och vänskapsbanden gör också att det är svårare för dem att göra sig av med dåliga människor. Det skulle gå att leta fram ett flertal länkar och citat angående Sahlin, hennes privatekonomiska bekymmer, hennes etnomasochistiska och politiskt korrekta uttalanden (det är ingen pro-svensk partiledare som socialdemokraterna valt, om man säger så), men dessa är redan kända.
Ett roligare citat är då Henri Gregoires uttalande om den franska situationen 1793. Gregoire menade att man där hade samma typ av korrumperade politikerklass som vi, och att den ströp alla möjligheter för de verkliga talangerna att nå de positioner där de kunde göra verklig nytta. Man kan inte annat än att instämma med honom, dagens system innebär bland mycket annat att den ”talang” som belönas är förmågan att leverera politiskt korrekta klyschor snarare än att leverera verkliga förslag på verkliga problem. Enligt Gregoire var de verkligt nyttiga personerna ”sans-culotte”, alltså fattiga radikaler, och i någon mån gäller det väl idag också. Gregoire uttalade sig visserligen i första hand om författare, inte om politiker, och han var inte direkt traditionalist, men det är ändå ett väldigt trivsamt litet citat:
Nationens belöningar måste tilldelas dem som har gjort sig förtjänta därav, och när vi väl har visat despotins lumpna hovfolk på porten kommer det att visa sig att de verkligt kunniga och förtjänstfulla författarna återfinns i källarvåningarna och vindskuporna. De sanna genierna är nästan utan undantag sans-culotte.
Om skribenten: Joakim Andersen
