Många nyblivna nationalister eller massinvandringskritiker står länge med ett ben kvar i det borgerliga lägret, och drivs av många års frustration över sossarnas politik till att se borgarna i ett mer rosenrött ljus än de egentligen förtjänar. Att utveckla en sant alternativ världsåskådning innebär dock att man frigör sig från nostalgiska och känslomässiga band både till vänstern och högern, kort sagt att man slutar att tillerkänna något av de folkförrädiska partierna legitimitet och slutar att se dem som sina företrädare. Ett exempel på hur svårt detta kan vara gav SD:s Björn Söder när han välkomnade regeringen Reinfeldts förslag till en politiserad ”information” om kommunismens brott. Ser man Reinfeldt som en legitim företrädare för det svenska folket så kommer man att hylla sådana påhitt eftersom Reinfeldts bedömningar då betyder något. Har man en radikal världsåskådning så ser man dem dock bara som påhitten från en svenskfientlig medelmåtta som just nu råkar besitta makt. Skillnaden är fundamental, och man måste som sann oppositionell vända både sossar och borgare ryggen och utveckla en egen världsåskådning som kombinerar det bästa från höger och vänster. Annars kan man se fram emot en lång rad besvikelser och ”svek”.
Ett sådant frigörande från känslomässiga band till borgarna torde underlättas av de många märkliga påhitt deras regering redan hunnit stå för. En regering som försämrar för de arbetslösa och sjuka kan till exempel bara med stor tvekan anses stå för en folkgemenskapspolitik, särskilt om detta kombineras med ekonomiska förbättringar för de allra rikaste (och, som av en händelse: regeringsmedlemmarna själva). Det är nämligen fullt förenligt med folkgemenskapens ideal att i nödlägen försämra för folket, men det är då givet att man som politiker också måste försämra för sig själv.
På samma sätt är det svårt att ta en statsminister på allvar som företrädare för Sverige när han vräker ur sig märkligheter i stil med ”urvenskt är bara barbariet”. Då tävlar han med Mona ”Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker” Sahlin i föraktansvärd etnomasochism. Att han tänker högt om särskilt förmånliga lån till etniska enklaver gör sedan inte saken bättre.
Carl Bildt
Den svenska regeringens medlemmar framstår alltså lätt som tafatt, och milt sagt ”etniskt neutral”, överklass. Bland dem står dock en gammal räv i en division för sig, närmare bestämt utrikesminister Carl ”Det främmande är spännande” Bildt. Bildt har redan fällt ett antal odödliga citat. När ett stort antal regeringsmedlemmar, med mångmiljonförmögenheter, visade sig ha struntat i TV-licens och diverse avgifter för barnflickor, så svarade Bildt på en direkt fråga att detta inte skulle reta någon. Anledningen var att det visade hur folkliga dessa mångmiljonärer var, som inte hade råd med arbetsgivaravgifter och TV-licenser… Åtminstone i Bildts ögon.
Ännu märkligare blev det när Carl Bildt för inte särskilt länge sedan vägrade att kategorisera övergreppen på kristna i Turkiet under 1900-talets början som ett folkmord med orden:
Den svenska regeringen har som ambition att besluta om mycket, men har inte ambitioner att besluta om historia.
I samband med detta var han däremot tyst som en liten mus i samband med att Reinfeldt ville använda staten för att ”informera” om ”kommunismens brott”, eller när en datalärare riskerade jobbet för att han varit i Teheran och ifrågasatt just historia.
Som om inte detta var nog, så visar det sig nu också att Bildt, trots vikten av att en utrikesministers oklanderlighet inte är det minsta suspekt, valt att ta emot 4,8 miljoner kronor av ryska gasbolaget Vostok Nafta. I praktiken kan man se detta som en ren gåva:
Bildt har försökt att tona ned gåvans betydelse, och det är också mer än troligt att han inte har några som helst planer på att ”betala tillbaka” till Vostok Nafta genom någon sorts gentjänster. Men problemet är att det egentligen inte räcker. Våra regler kring mutor säger ganska tydligt att man ska inte ta emot dem, just för att slippa sådana misstankar. I många andra europeiska länder skulle det ha lett till en ministers avgång om han inte prioriterade bilden av sin omutbarhet framför sådana pengar.
Man kan säga vad man vill om Vostok Naftaoptionerna, och man kan tycka att vänstern ”utnyttjar” det för att skada Bildt. Men man missar då att det är han själv som blottat sig för just sådana angrepp genom att inte ha vett att tacka nej till Vostok Naftas gåva. Möjligheten till snabba pengar tycks ha grumlat utrikesministerns omdömesförmåga, och det är fullt möjligt att det mediedrev som hans motståndare gradvis dragit igång kommer att göra så att det kostar honom hans ministerpost. Men det är i så fall ingen större förlust för vårt folk.
Gamla inlägg om regeringen Reinfeldt:
Om skribenten: Joakim Andersen
