Repressiv tolerans – fallet SD

Inrikespolitik, Okategoriserade, Politik, Sverigedemokraterna

Vi har tidigare på webblogg Oskorei flera gånger påpekat att för en svensk nationalist kan partiet SD/Sverigedemokraterna endast vara ett medel och aldrig ett mål. Med detta har vi menat att eftersom SD av många ses som ett nationalistiskt parti, så kan vissa framgångar för det leda till att debattklimatet blir lite friare i vårt land. Vi har också uttryckt förhoppningar om att lokalavdelningar, eller partiet som helhet, kan radikaliseras på sikt. En förutsättning för detta skulle dock vara att det tvingas till det på grund av konkurrens om rösterna från mer radikala nationalistiska rörelser. Man får däremot inte ha några illusioner eller förhoppningar knutna till partiet SD som sådant. Vår bild av partiet SD har alltså varit både nykter och bister.

Risken är dock betydande att den inte varit nykter och bister nog. Det visar sig nämligen i Dagens Nyheter att en sverigedemokrat valt att skriva en debattartikel i Folkets Nyheter. Detta har ”avslöjats”, och Johan Rinderheim, distriktsordförande för Sverigedemokraterna i Stockholms län, har blivit ”förvånad”.

– Det är inte godtagbart alls. Självklart ska man som företrädare för oss inte skriva i mer eller mindre extrema tidningar.

Efter samtal med Rinderheim har Mattsson lämnat SD. Det hela följer den vid det här laget närmast ritualiserade sekvensen av ”avslöjande”, ”förvåning”/”bestörthet”, ”ursäkt” och ”sanktioner” som ingår i medias maktapparat när någon gör något media inte vill att den ska göra. Vi såg något liknande när moderaten Sven Otto Littorin blev ”förbannad” av att en annan moderat skrivit något om lintottar. Då karaktäriserade vi det hela som en studie i underkastelse, och detsamma gäller Rinderheim.

Ett tecken på det moderna SD:s syn på yttrandefriheten som princip är också att när det handlade om att provocera muslimer med karikatyrer så var yttrandefriheten en central frihet (åtminstone ett litet tag), men när man rapporterar om Jan Bernhoff som riskerar att förlora sitt jobb på grund av en åsikt, så är det hela betydligt mer värdeneutralt.

Repressiv tolerans
Det finns dock flera förklaringar till att SD varit så snabba med att tona ner icke-sverigedemokraters rätt till yttrandefrihet, och dessa antyds i den gamle vänstergurun Herbert Marcuses artikel Repressive Tolerance. Marcuse var en ganska obehaglig man, och menade att sann tolerans har ett samhälle bara när man är intoleranta mot högeråsikter och ”regressiva åsikter” (sådana åsikter som kommer till uttryck på Motpol till exempel), men aktivt släpper fram vänsterns åsikter. SD:s problem är att man tvingas verka i ett samhälle som präglas just av den typ av ”tolerans” som Marcuse beskriver, och vars media och kulturelit till stor del består av gamla marcusianer.

Med ett slitet ordval kan man beskriva summan av dessa gamla marcusianers, 68-ors och omedvetna medlöpares handlingar och positioner som en ”struktur”, en struktur man kan kalla politisk korrekthet. Denna innebär att de som kritiserar exempelvis fri invandring gärna beskrivs som ”nazister”, och att man talar om dem men aldrig med dem. Denna struktur har SD haft emot sig under många decennier, och detsamma gäller många andra med åsikter som är obekväma för 68-orna. Marcuse beskriver dock även hur sådana strukturer kan neutralisera sina motståndare när dessa blir för framgångsrika. Hemligheten är att de tolereras, på vissa villkor. Den gamla vänster som Marcuse tillhörde tolererades, och fick tillträde till det offentliga rummet, på villkor att man talade om revolution men aldrig gjorde någon praktisk revolution. På samma sätt kan sverigedemokraterna få uppleva en repressiv/förtryckande tolerans, på villkor att de tar avstånd från allt tal om etnisk nationalism, om anti-sionism, om andra nationalistiska rörelser som annat än ”nazister”, och så vidare.

Problemet med att acceptera den repressiva toleransen är att man genom detta förstärker strukturen, och erkänner dess legitimitet. Man erkänner alltså 68-ornas rätt att definiera vad som är acceptabelt och oacceptabelt. Den gamla vänstern var i det sammanhanget skickligare, mindre utsatt och mer medveten än SD, och har genom alla tider kunnat ha ganska långt gående samarbeten mellan radikala och mindre radikala grupper. SD däremot, överger alla andra grupper som den politiskt korrekta strukturen censurerar, i ett hopp om att accepteras. Detta är definitivt inte ett tecken på heder eller mod, och antagligen inte heller särskilt genomtänkt. För frågan är om man ökar sitt handlingsutrymme genom att hela tiden följa de politiskt korrekta definitionerna, eller om man minskar den. Är det listig taktik, eller är det en oavbruten reträtt? Den gamla vänstern tolererades på vissa villkor, men den hade en mycket nykter syn på dessa villkor och utmanade dem regelbundet. SD däremot har tillsynes gjort villkoren till en del av sig själva.