Från medeltidens litterära skattkammare har vi fått de rikt utsmyckade och illustrerade böcker om olika djur, både vardagliga och sådana med mer tveksam verklighetsbakgrund, som kallades bestiarier. Ett positivt initiativ att föra över dessa till cyberrymden återfinns på sidan Medieval Bestiary.
De gamla bestiarierna är en fascinerande blandning av folktro, mytologi, berättelser från fjärran länder, och zoologi. Vi får bland annat veta att möss föds ur jorden. Vita möss är ett gott omen, och möss tar hand om sina gamla med stor omtanke. Möss från Egypten och Alperna går tydligen på två ben. Vi får också veta att när en lejonhona parar sig med en hyena, en tämligen onaturlig förening mellan djurens konung och en oren asätare, blir avkomman en hiskelig leucrotta. Man kan alltså dra en del slutsatser om förfädernas världsbilder genom deras beskrivningar av olika djur, till exempel deras känslor för hunden som kommer till uttryck i olika berättelser om hundar som räddat sina ägares liv eller varit dem trogna bortom döden. Européer (eller ”dog-lovers” som Nation of Islam föraktfullt kallar oss) är sig tydligen lika i alla tider, och vår relation till hunden är sig lik sedan den dimmiga forntid då vargen var ”totemdjur” för flera olika indo-europeiska folk.
Delfiner är välvilligt inställda till människor, och uppskattar musik, får vi också veta. Många av djuren i bestiarierna är det tveksamt om man från början trodde på bokstavligt (draken var nog till exempel mer en ”symbol” för det ursprungliga kaos än ett djur av kött och blod från början), men senare tiders zoologer hade snappat upp dem i olika sagor och placerade dem därför i fjärran länders fauna. Amphisbaena däremot kan mycket väl ha sitt ursprung i naturliga mutationer, och många andra beskrivningar i rena missförstånd. I vilket fall som helst är det givande och roligt att fördjupa sig i dessa gamla bestiarier, och trots missförstånden så är det ett exempel på en ”traditionell vetenskap” som var organiskt en del av sin tids världsbild, av samma typ som Kama Sutra, och Sun Tzus Art of War, och man kan fråga sig hur den kunde ha utvecklats i takt med ökad kunskap.
En i sammanhanget skrämmande tanke är att många av vår tids mest karaktäristiska djur kan komma att förpassas till bestiarier och sagor under det närmaste seklet, då den globala industrikapitalismen leder till klimatförändringar, förlust av naturområden, och giftiga utsläpp. För våra barn och barnbarn kan isbjörnen, noshörningen och delfinen komma att vara lika främmande företeelser som draken och enhörningen är för oss. Men det kanske är ett litet pris att betala för det ytterst meningsfulla liv med dokusåpor, modekläder och hamburgare som kapitalismen gett oss istället. Och ”mångfald” inte att förglömma…
Om skribenten: Joakim Andersen
