Då vi här på webblogg Oskorei alltid gjort oss kända för att vara ”lite mera förort, lite mera gata”, och haft en strävan att få ”mad respect” från ”kidsen”, så kommer dagens inlägg att vara tillägnat den afro-amerikanska subkulturen som i dagligt tal kallas hiphop. Det är inte helt säkert att dagens inlägg kommer att vara odelat positivt.
Att det känns mer än lite störande att se moguler inom media- och klädindustri klä ut våra unga till någon sorts andra klassens afro-amerikaner, är en självklarhet för varje frisk individ. Att den subkultur och livssyn som den moderna hiphopen sprider är den raka motsatsen till den hyperboreanska/indo-ariska världsbilden borde också vara uppenbart, liksom att det på ett plan rör sig om en flykt från sig själv när man anammar en infantil och främmande subkultur. Våra förfäder kallade inte sina kvinnor för vare sig ”bitches” eller ”hoes”, och deras mål i livet var heller inte att sälja knark i sina egna hemmakvarter eller att strutta runt med skjutvapen (vilket är kontentan av det i populärkulturen så glorifierade begreppet ”g”/”gangsta”). Våra förfäder ägnade sig också sällan åt den typ av tomt skryt som är så central för en viss modern subkultur, och hade istället talesätt som ”tomma tunnor låter mest” och ”stor i orden, liten på jorden”. Skillnaderna mellan en traditionellt nordisk livssyn och den extremt materialistiska, sexistiska och kvasi-machoistiska som man försöker att sälja till våra barn och ungdomar är som sagt grundläggande och enorma.
Att en mediaklass som formats i en etnomasochistisk tidsepok kommit att se denna vulgariserade hiphopkultur som både radikal, spännande, och ungdomlig, är inget att förvånas över. Men det är ingen sund subkultur, och därför bör den bekämpas på bred front. Det mest effektiva inslaget i en sådan kamp är att man skapar bättre alternativ, men ett nästan lika viktigt inslag är humorn. Man kan helt enkelt ta ifrån en kultur dess aura av att vara ”radikal” och ”spännande”, genom ett rungande hånskratt. Sådana hånskratt kommer naturligt om man till exempel översätter en R Kelly-text till svenska. Ingen människa som passerat 12 års ålder mentalt kan någonsin ta det hela på allvar igen efter det. Likaså kan man roa sig med att studera hiphopvideor med ljudet avslaget. Att se horder av vuxna människor som sprattlar, juckar i luften, stutsar upp och ner, gör roliga grimaser, slänger med armarna i för stora kläder och rent allmänt ägnar sig åt att ”getting jiggy with it”, torde kunna öppna ögonen även hos den mest inbitne etnomasochist för hur infantilt det hela är.
Men om det inte räcker, så kan man besöka Ebonics Translator. Det är visserligen ingen seriös sida eller översättningstjänst, men ändå ganska rolig. Eller för att uttrycka det hela så att det blir hippt nog för folket på P3:
I gots found ebonix translator very useful fo’ showing da utter idiocy o’ da subcultures dat da modern media industry iz shoving down our childrens throats. It iz da truth, n***a.
just like mammy.
Det kan avslutningsvis påpekas att det finns genomtänkt hiphop också, tidvis nästan traditionalistisk och definitivt identitär och separatistisk, men det är inte den som serveras våra unga av mediaindustrin och därför kan den förbigås i det här sammanhanget. Här tar vi upp vulgariserad populärhiphop, bruksmusik för mentala 13-åringar och dansanta fyllerister.
Planen för resten av veckan är en närmare titt på den nyligen avlidne Pinochet och varför han är en mycket tvivelaktig förebild för oss, en recension av Mircea Eliades The Sacred and the Profane, Alain Danielous översättning av Kama Sutra, samt Sun Tzus Art of War.
Om skribenten: Joakim Andersen
