I dagarna har den idériktning som går under namnet Tredje Positionen/3P tagits upp flitigt på Motpol. Om man ska sammanfatta 3P:s bidrag till vår kamp och världsbild, så är dessa två. Dels förde man åter in en helhetssyn, där man inte enbart talade om ”raskrig” utan även tog upp frågor som miljöförstöringen, lokalsamhällets kris, familjens kris, arbets- och hemlöshet, vad förlusten av idealism och andlighet gjort mot europeéerna, et cetera. Massinvandringen sågs då som en del i en större kris, och konflikten utspelades globalt. Alla folk är utsatta för amerikanisering, nyimperialism, ekonomisk exploatering, förlust av andlighet, och allierade till vår kamp kan därför hittas på de mest oväntade platser. Tredjepositionister hade därför kontakt både med den libyske ledaren Muammar Qadafi, med antisionistiska ortodoxa judar, med afro-amerikanska identitärer och separatister, med palestinier, och andra som kämpade i sina hemländer för sina folk mot den gemensamma fienden. Man kan se detta som ett uttryck för det som svenska NSR kallat samnationalism, och som andra kallat etnopluralism.

Holland skriver om dessa folks kämpar:

Alla folk och kulturer har möjlighet att få fram denna personlighetstyp, var och en anpassad efter sina speciella omständigheter. Tag till exempel det islamiska revolutionära gardet i mullornas Iran. Det är inte nödvändigt att instämma med alla eller något av deras syften för att uppskatta och respektera deras mod. Deras tro på sin sak är så stark att de kan springa obeväpnade genom minfält för att anfalla fiendens positioner; deras ideal är så allt uppslukande att de kan köra bilbomber in i fiendelägren; väl medvetna om att döden är oundviklig.

Det andra bidraget kan vid första anblicken tyckas litet och tunt, det rör sig nämligen om ett häfte på ett tjugotal sidor som går under namnet Den politiske soldaten.

Derek Holland målar i Den politiske soldaten upp en inspirerande bild av aktivisten och kämpen som står upp för sitt folk. Denna bild har fängslat många i vänstern genom åren, men det har då alltid varit bilden av den mer eller mindre utom-europeiske aktivisten, den militante palestiniern, den väpnade vienamesen, tamilen, basken, amerikanske gangstern, eller i princip vem som helst som inte är svensk, europé eller för vit. För Holland var det däremot självklart att som europé kämpar man för det egna folket, mot de hot som riktas mot det:

Det är mitt land som skövlas, och jag kan inte åse denna skändning utan att gripas av medlidande med det och av vrede mot dess bödlar. Alltför länge har vårt folk undertryckts av kall beräkning – styrts med linjal och provrör – nu är det tid för poeten och musikern att återvända med gåvor som kommer att garantera oss slutgiltig seger.

Holland beskriver det han kallar den politiska soldaten, som är det man måste sträva efter att vara för att kunna försvara Sverige, Europa, rentav en värld värd att leva i. Den politiska soldaten är som människotyp ättling i rakt nedstigande led till sådana människotyper som de romerska legionärerna och spartanerna som kämpade till sista man vid Thermopyle, men anpassat till den värld vi lever i.

Holland påpekar att ingen föds som politisk soldat, utan det är en lång och strävsam färd där man ständigt arbetar med sig själv som vapensmeden arbetar med det glödgade stålet för att få bort svagheter, brister och ofullkomligheter.

De egenskaper Holland ser som de viktiga är följande:
Heder, Rättvisa, Självrespekt, Ärlighet, Trohet, Ödmjukhet, Medkänsla, Kärlek, och dygderna Tålamod, Lugn, Självdisciplin och Sinne för Humor. Han förklarar hur dessa uttrycks i kampen för folket, och kombinationen av idealism och realism:

Han vill inte tillåta sin eller sin nations heder att attackeras av ovärdiga. Han vill inte passivt stå och se på när hans folk exploateras, utan han vill bli en brännpunkt i kampen för rättvisa. Han vill inte mista sin självrespekt och sitt värde genom att bli beroende av yttre ting som droger eller alkohol, ty han vet att om han äger den inre styrka som bär upp livet, då blir han oövervinnerlig.

Han ger praktiska råd som att man bör göra en lista med sina bra och dåliga sidor, och sedan börja ta sig an dessa en i taget, förbättra en bra sida och arbeta bort en dålig. Detta ger självkontroll, vilket både gynnar en själv och ens kamp. Vidare bör man tänka över hur man tillbringar sin fritid. Är det med öl och TV, och skulle man i så fall istället kunna lägga den tiden på att vistas i naturen, träna, dela ut flygblad, eller läsa bildande eller ideologiska skrifter?

Sammanfattningsvis är Hollands skrift inspirerande och sund, och god läsning för varje nationalistisk eller traditionell aktivist (som traditionalist blir man inte minst imponerad av hur Holland lyckas uttrycka traditionella insikter på ett begripligt och folkligt språk).

De råd som Holland ger till den politiske soldaten kompletteras med fördel med de råd fas ger i Konsten att vara en god representant för den nationella rörelsen.

Metapediaartikel om boken.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.