Om man har den dåliga smaken att införskaffa sig en dagstidning, kan man utgå ifrån att man kommer att få artiklar om nazister, Hitler, diskriminering, rasism, och liknande nedkört i halsen tills man nästan kräks. Bildar man sin världsbild utifrån sådana tidningar får man knappast intrycket att Andra Världskriget och Tredje Riket tog slut för mer än 60 år sedan, eller att det städade och milt sagt nedtonade nationalistpartiet Sverigedemokraterna i det senaste valet inte ens lyckades ta sig in i Riksdagen. Tvärtom verkar då nazism vara något som lurar överallt, och övernazisten Hitler har en oöverträffad förmåga att dyka upp i allt från musikvideor och zimbabwisk inrikespolitik till flingpaket (vissa dagar, när ens tro på etablissemangsmedia nått botten, väntar man bara på löpsedlar i stil med ”Hitlerformad pannkaka hittad i Falun, flyktingfamilj i tårar efter Hitlerchocken!!!”). Att svenskfientlighet kräver fler offer än ”nazism” är något man knappast kan gissa om man bara läser sådana tidningar.

Som exempel kan man ta Dagens Nyheters internetupplaga från 28/11.

En flickgrupp ”som sjunger om vit makt” får vi läsa om.

Jackie Arklöw ”som varit fascist” får vi läsa om.

Och, näraliggande, så får vi veta att en muslimsk skola i Danmark stämplat judarna som ”nazister”.

Det börjar likna en fixering som saknar all förankring i verkligheten, där ”nazister” ändå är en ganska liten grupp som inte gör så mycket väsen av sig. Man kan dra två slutsatser av detta. Å ena sidan så ingår det i en strategi med målet att skapa en känsla av skuld hos européer och svenskar. Vi måste oavbrutet tänka på ”nazister”, och hur hemska dessa är. Centralt för denna strategi är att konstruera en nidbild av fenomenet ifråga, som normala människor bara skäms för (och för att kunna hålla den nidbilden levande får man bara låta de allra mest nyfrälsta eller subkulturella ”nazisterna” synas i media). Underförstått i denna fixering ligger att det bara är vita män som blir ”nazister”, och att detta beror på någon sorts defekt hos dessa.

Vore man intresserad av att börja spela etablissemangets spel, så skulle man rentav kunna säga att man som etnisk svensk har all anledning att känna sig ”kränkt” på grund av detta ständiga tjat om ”nazister” och de antydningar om vita män som den innebär. ”Vi är trötta på att förorten och invandrare av program som Efterlyst beskrivs som problem och som kriminella” brukar Gringoreportrar och andra med jämna mellanrum få påpeka, men den följdfråga man som etnisk svensk aldrig tillåts ställa är ”jaså, och vad fan tror ni inte att jag som etnisk svensk blir av detta ständiga skriveri om nazism? Hur roligt tror ni att det är att för tvåhundrade gången tvingas läsa dessa illa dolda antydningar om den rasistiska vita mannen?”.

Men när det kommer till kritan kanske det inte är så konstruktivt att spela etablissemangets spel, att bara bli arg, kränkt och upprörd. För man missar då den andra slutsatsen man kan dra av denna fixering. Det finns nämligen stora likheter mellan medias skriverier och ”avslöjanden” om sex å den ena sidan och ”nazism” å den andra, så stora att man kan börja misstänka att det finns något psykologiskt samband bakom det hela. I takt med att media förlorat både i kvalitet och självrespekt, så har de mer och mer kommit att skriva om sex och nakenchocker, och invadera människors privata sfärer. Detta beror på att sex trots allt ännu är något som är förbjudet på många sätt i vårt samhälle, och det säljer därför en massa lösnummer. Tidningsläsaren i gemen är knappast medveten om detta när han/hon köper en tidning med rubriker i stil med ”Titta, svenska bystdrottningen är blåslagen” men Aftonbladet har förvandlat honom/henne till en ynklig fönstertittare. Gemensamt för fönstertittare är att deras fantasi kittlas av att se andra människor göra förbjudna saker, helst sådant de själva skulle vilja, men inte vågar (och ofta inte ens erkänner för sig själva att de skulle vilja). Det enda nya i sammanhanget är att historiskt var fönstertittare tvungna att själva ta vissa risker för att få glimtar av andra människors privatliv, idag kan de betala Aftonbladets reportrar för det. Historiskt var antagligen också antalet fönstertittare ganska litet, men det moderna samhället har förvandlat majoritetens liv till något mycket begränsat och trist (”alienationen är på max”, som marxisterna skulle uttrycka det), samtidigt som moralen och självkontrollen minskat.

Fixeringen vid ”nazism” har många likheter med detta, med ett ovärdigt intresse för människor som lever ett liv man själv inte vågar, som agerar efter instinkter man själv knappt vill inse att man delar med dem. För innerst inne är det nog betydligt fler människor i Europa och Sverige som är intill döden less på massinvandring, ”mångkultur” och etnomasochism, som någonstans inom sig bara känner avsmak när de tvingas läsa ännu en nyhetsartikel om ”diskriminering” eller att ”vi svenskar saknar en egen historia och kultur att vara stolta över”. Om denna analys är korrekt, innebär det att media kanske ändå har en poäng med sina återkommande artiklar om nazister. För i så fall sitter det miljontals människor runt om i detta land och fantiserar, mer eller mindre omedvetet, om att släppa ut sin inre nazist. Och reportrarna som ständigt kittlar deras fascination vid rashat och våld är antagligen värst av dem alla. ”Nazism” har på det sättet blivit den nya porren för media, något förbjudet men samtidigt ack så spännande för journalister och hemmafruar med ointressanta små liv som tänker precis det som makten vill att de ska tänka, och tycker precis det som media säger åt dem att tycka. Anledningen till fascinationen är både i fallet med sex och ”nazism” att det händer saker under den välpolerade ytan som går att exploatera ekonomiskt. Och detta innebär att ”nazism” kommer att förekomma än flitigare i media framöver, för det kokar i den europeiska folksjälen och det kokar alltmer i takt med att det mångkulturella experimentet går vidare. Vad detta innebär för framtiden är svårt att sia om, men det är möjligt att etablissemanget kommer att ångra att de inte gav den europeiska nationalismen en ärlig chans att utveckla en hedervärd och genomtänkt massrörelse innan missnöjet exploderar i massiv skala.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.