Häromdagen tog vi på bloggen upp Charles Bukowski, och hans föga smickrande beskrivning av livet på botten i det moderna samhället. Detta bör kopplas till den gamla insikten ”det personliga är politiskt”, vilket innebär att det är inte något rent individuellt att just du har sömnproblem, är singel, eller vantrivs på ditt jobb. Tvärtom, sannolikheten är nämligen stor att du delar de problemen med många procent av dina folkfränder, och att de kan förklaras av hur systemet är uppbyggt. Det är alltså inte i första hand något som kan förklaras med personliga brister att en stor del av folket idag mår psykiskt dåligt, men inte gjorde det för 50 år sedan, utan snarare kan det förklaras med systemfel (ett meningslöst system, som bygger på ateism, materialism och hedonism, kommer nämligen att massproducera människor som mår dåligt). På samma sätt kan ditt kroniska singelskap förklaras med den senmoderna störningen av relationerna mellan könen, och din vantrivsel på jobbet med olika trender i den sena kapitalismen och relationen mellan arbete och kapital. Detta innebär naturligtvis inte att man som individ ska sluta sträva efter att uppnå olika saker, men det innebär att denna strävan med fördel kan kopplas till att man kollektivt förändrar det gigantiska systemfel vi lever i. Systemet förbehåller sig gärna rätten att definiera vilka personliga frågor som är politiska, och vilka som beror på att just du är misslyckad (exempelvis att invandrares arbetslöshet beror på diskriminering, medan din beror på att du är en ”jävla kirunabonde” eller rätt och slätt ”white trash”. Svenskars våld mot invandrare ses likaså gärna som en politisk/strukturell fråga, medan det antisvenska våldet ses som slumphändelser trots att det är betydligt vanligare). Men även på det området kan man tvinga systemet till reträtt.

Om man är cineast så finns det hur som helst ett antal filmer som fördjupat sig i den tristess och nihilism som präglar det senmoderna samhället. Ett urval av dessa är de följande.

Happiness
Tecknar ett inte särskilt smickrande porträtt av den senmoderna medelklassen. Huvudpersonerna är med få undantag neurotiska, självupptagna, ytliga och/eller djupt störda. Trots, eller på grund av, detta är det en mycket välgjord film, och bitvis mycket rolig. Ibland kan det vara befriande att skratta åt det senmoderna samhällets brist på mening, och dess störda invånare. Happiness ses med fördel i samband med att man läser The Culture of Narcissism eller Jüngers och Heideggers gamla Över linjen. Porträttet av den naiva kvinnan som tar jobb som introduktionslärare för nyanlända immigranter, och inte ens blir arg när hennes immigrerade pojkvän plundrar hennes hem och visar sig vara bigamist, är rätt träffande. Nihilismen under det moderna samhällets välpolerade yta, som kommer till uttryck i filmen är tämligen obehaglig.

Naked
Om Happiness tecknar ett mörkt porträtt av medelklassen, så tar Naked upp underklassen. Men porträttet är inte ljusare, någon social agent som kommer att införa det klasslösa samhället är det inte direkt man presenteras för. Filmen visar på hur auktoritet, pengar och relationer mellan människor reduceras till medel för exploatering. Detta kan med fördel jämföras med det traditionella auktoritetsbegrepp som exempelvis Julius Evola beskriver. Det är ingen film man blir glad av, och den låter helt bli att ta upp de positiva resurser som finns, men den lämnar en med en hel del funderingar kring det samhälle vi lever i och hur det behandlar svaga människor. Naked är en ganska bra illustration av sambandet mellan de Sades gamla ultramaterialistiska utopier och det moderna samhällets praktik på mikronivå.

Fight Club
Fight Club tar upp manlighetens kris, och kontorslavarnas meningslösa värld. Den är intressant eftersom den inte bara beskriver hur små, inrutade och trista våra liv som män blivit, utan även visar på ett par sätt att reagera på det och åter föra in någon sorts existentiell fara i livet. Fight Club ses med fördel efter att man läst Jüngers lilla text On Danger.

The Office
Kanske den mest tragiska beskrivningen av den narcissistiska personlighetstypen är kontorschefen David Brent i tv-serien The Office. Brents enda egentliga mål är att få stå i centrum och/eller att vara omtyckt, vilket kan beskrivas som narcisismens själva kärna. Det moderna kontorsslaveriet beskrivs också i all sin meningslöshet i serien.

Office Space
Ingen vuxen människa vill egentligen underordnas en faxmaskin eller kopiator. Men tillhör man ”prekariatet”, den del av arbetsstyrkan som har osäkra anställningsvillkor, så kan man vara så illa tvungen. Office Space är störande på grund av den centrala roll som hiphopkulturen och -musiken fått som någon sorts symbol för coolhet och motstånd i det mycket afrikaniserade USA, men fångar ändå i mångt och mycket samma saker som Fight Club. Skillnaden mellan att misshandla sig själv och hota att skylla det på sin chef, och att slå sönder kontorsapparatur är dock ganska stor och visar på skillnaden i allvar mellan de båda filmerna (vilket också gäller deras väsensskilda sensmoraler).

Confessions of a Dangerous Mind
Som traditionalist, eller för den delen bara oliktänkande i största allmänhet, tvingas man dagligen att förställa sig på ett sätt som närmast påminner om psykopati för att kunna fungera socialt i olika situationer. Ska man tro Christopher Lasch, så är detta ett mycket vanligt fenomen i det senmoderna samhället, det är överfullt av nihilister som egentligen bara förhindras att begå diverse brott av risken att åka fast. Det är ur det perspektivet som Confessions of a Dangerous Mind blir intressant som film, den gamle TV-showvärden Chuck Barris’ filmatiserade memoarer där han påstår sig ha varit CIA-torped. Den känsla av meningslöshet som Barris ger uttryck för, och som driver honom till CIA, torde enligt Lasch vara utbredd i samhället (inte minst bland differentierade personer, som Evola uttrycker det). Samma tema uttrycks på ett mindre skickligt sätt i Employee of the Month, och temat uttrycks på ett sätt som lämnar en mentalt våldtagen och trött på livet i The Man Who Wasn’t There.

Andra filmer som tar upp liknande teman är filmatiseringen av Bukowskis Factotum
, det lilla nihilistiska mästerverket Bad Santa och givetvis min personliga favoritfilm The Big Lebowski som utforskar en mängd amerikanska miljöer under en märklig trasproletär odyssé. Fear and Loathing in Las Vegas kommer däremot att tas upp närmare i ett framtida inlägg om Hunter S. Thompson.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.