Max Keiser talar klarspråk om det finansiella brottssyndikatet som dominerar systemet. Dominique Strauss Kahn sitter fängslad anklagad för att ha våldtagit en städerska på ett hotell. Att våldta länder finansiellt är just vad IMF är bra på, enligt kritikerna. Våldtäkt är en del av brottssyndikatets kultur. Kahn gjorde mot städerskan vad han tidigare har gjort mot hela länder.

Max Keiser kallar Loyd Blankfein (Goldman Sachs), Jamie Dimond (JP Morgan) och de andra bankirerna för finansiella terrorister. De kraschar hela länder som Grekland, Island och Irland och plundrar dem sedan på sina ekonomiska tillgångar. Folket förlorar kontrollen över sitt land och reduceras till skuldslavar. Tidigare angrep bankirerna länder i tredje världen, som exempelvis Argentina för 10 år sedan, men sedan ett par år är det västvärldens tur. Även Island angreps, men islänningarna har gjort ett hårdare motstånd än de andra länderna och har hittills inte underkastat sig angriparnas vilja. Om Sverige också angrips så har Island visat att vi inte behöver lägga oss platt för bankerna.

När de finansiella terroristerna genomför lyckade plundringståg så behåller de alla vinster själva. Om de däremot misslyckas så får de amerikanska skattebetalarna betala förlusterna. Samma sak gäller Sverige. Jag tror att det är skälet till att Anders Borg är försiktig med pengarna. De kan behövas för att betala svenska bankers förluster framöver. Oavsett om bankirerna lyckas eller misslyckas med sina bedrägerier och plundringståg så betalar de sig själva astronomiska bonusar varje år. De vet att de inte kan förlora, eftersom skattebetalarna betalar alla förluster. Det är nog ett av skälen till att de verkar ha förlorat alla hämningar.

Max Keiser: "I believe it was Rosseau who said that when the social contract is broken the people must revolt. Its up to the people. Revolt now or be a debtslave."

Om skribenten: Joakim Fredriksson

Joakim är en glad man i sina bästa år. Inte nog med det, han är dessutom både vit, hetero och har en flerårig universitetsutbildning bakom sig. Han anlägger gärna ett normkritiskt perspektiv på samtiden. Är karriär viktigare än familj? Är konsumtion viktigare än andlighet? Är det klokt att göra marknadskrafternas varumärken till en del av sin identitet? Ska vi låta feminister som ogillar män bestämma vad manlighet står för? Ska vi låta globalister som helst vill avskaffa alla nationer bestämma vad som är svenskt? Hans svar på de här frågorna är nej. Istället för medias proffstyckare och kändisar vänder han sig till de stora tänkarna och poeterna för att få vägledning om vad som bör göras. Han skriver också gärna några ord om musik då och då.