Som nyhedning har man ofta mycket att vinna på att sätta sig in i religionsvetenskap och arkeologi för att få en djupare förståelse för sina förfäders tro. Det finns många bra böcker om ämnet, en av dessa har skrivits av professor Lotte Hedeager, dansk arkeolog vid Oslo universitet, och heter Skuggor ur en annan verklighet – Fornnordiska myter. Lotte koncentrerar sig på folkvandringstiden, och det finns en del intressant i hennes bok.
Scandza – det germanska urhemmet
Dels finner Lotte att de germanska stammarna under folkvandringstiden normalt hade en egen ”skapelsemyt”, en historia om hur just deras folk uppstått. Det fanns tre olika sorters skapelsemyter, antingen påstod man sig härstamma från Troja, från Israel, eller från Scandza/Skandinavien. Det normala tycks ha varit att man stammade från Scandza, frankerna är ett undantag genom att de ansåg sig stamma från Troja (men så var de heller inget äldre folk enligt Lotte, utan härstammade från en federation av flera små folk och var därför tvungna att uppfinna en egen historia till skillnad från heruler och goter).
Langobarderna, som en tid härskade i Italien, ansåg sig härstamma från ön Scadanan (Skandinavien), och vara utvalda av Oden. Inför ett slag mellan folken vinniler och vandaler, hade nämligen vandalernas ledare bett Oden om seger. Oden hade då svarat att han skulle skänka segern till den av de två härarna som han först fick syn på i soluppgången den dag slaget skulle stå. Vinnilerna hade då bett Freja, i den här versionen tydligen Odens hustru, om råd, och hon hade rått deras kvinnor att de skulle gå främst i vinnilernas led, med sina hår utslagna över ansiktet som skägg. Oden hade då utbrustit ”vilka är de där långskäggiga?” när han sett dem, och gett vinnilerna segern. De hade efter detta tagit det namn Oden gett dem, långskäggen, lango-barderna.
Langobarderna kallade sina kungar för ex genere Gungnis, vilket betydde ”av Odens ätt”, och ansåg i likhet med många andra germanska folk att de härstammade från sin övergud. Istället för en kungakrona var symbolen för kungamakten en helig lans, som kallades Gungner precis som Odens eget spjut.
Lotte beskriver även hur goterna av Jordanes ansågs härstamma från Skandinavien, och hur även herulerna gjorde det. Då hon inte är tyngd av politisk korrekthet, så har Lotte heller inga problem att erkänna att sannolikt hade goter, heruler och langobarder sina rötter i just ”Scandza”, alltså våra dagars Skandinavien. Det finns nämligen ingen anledning att de skulle ljuga om sådant.
Hon beskriver också hur de germanska folken var överlägsna genom att de var folkhärar. Varje vapenför man i ett germanskt folk var krigare, medan andelen soldater i den romerska befolkningen kanske var en på hundra. Eftersom folket och hären var samma, var germanernas motivation också betydligt bättre än romarnas. Det gick att assimileras in i dessa beväpnade folk, men normalt fanns det även en blodsgemenskap som ytterligare förstärkte motivationen.
Oden som shaman
Intressant är även de jämförelser Lotte Hedeager gör mellan Oden och shamanismen. Hon finner nio skäl till detta i Ynglingasagan: dels kan han uppträda i vilken gestalt som helst medan kroppen ligger i dödslik dvala, dels kan han tala på skaldespråk och övertyga alla, dels kan han blända fiender under strid eller slå dem med skräck, dels är hans egna män bärsärkar, han behärskar vädermagi, han kan återuppväcka och tala med de döda, han äger både den muntliga (galdrar) och den skriftliga magin (runorna), han känner till alla rikedomar som jorden äger, och han är herre över sejden. Dessa egenskaper känner man igen från shamanismen. Lotte menar även att när Oden offrar sig själv ”till sig själv” genom att i nio dagar hänga i världsträdet Yggdrasil för att vinna kunskapen om runorna så påminner det starkt om shamaners plågsamma initiering. På samma sätt har han hjälpandar i djurform; Hugin, Munin och Sleipner.
Lottes teori är tilltalande, men det är svårt att avgöra om det beror på ett shamanistiskt arv eller om det mer är så att liknande former uppstått oberoende av varandra i olika delar av världen.
Hur som helst så är det en trevlig liten bok, avsnittet om djurornamentiken, och hur dess förändringar berättar om förändringar i samhället och dess ideologi, är också klart att rekommendera.
Om skribenten: Joakim Andersen
