Det torde inte ha undgått någon att Miljöpartiet gjort en invit till den borgerliga regeringen om arbetskraftsinvandringen. Man kan på fullt allvar börja misstänka att miljöpartisternas agenda är att få in så många icke-européer som möjligt på så kort tid som möjligt i Sverige, och att det är därför de gjort denna invit. Om så är fallet är de patologiska etnomasochister, men detta är kanske inte någon stor överraskning i så fall. Men vad driver de borgerliga i denna fråga, vilken är deras agenda?

Vi ska leka med tanken att den borgerliga regeringen består av en ganska tafatt överklass, vars agenda är ett klumpigt genomfört klasskrig mot svenska, och inte fullt så svenska, arbetare, och se om denna hypotes kan hjälpa oss att förklara deras handlingar. Om så är fallet kan vi utgå ifrån att de strävar efter att slå sönder ”arbetarklassens kampenhet” som kommunisterna uttrycker det på Första maj, vilket i praktiken skulle innebära skapandet av ett låglöneproletariat och en oorganiserad och splittrad arbetarklass. Arbetskraftsinvandring vore i det läget en intelligent lösning, eftersom det splittrar arbetarna etniskt och innebär att det blir svårare att bygga upp någon ”kampenhet” (sedan må socialisterna gnälla över detta faktum hur mycket de vill, etniskt homogena arbetarklasser är lättare att organisera på klassbas, sådan är verkligheten).

Nu invänder säkert vän av ordning att jag svartmålar borgarna. ”Det är ju sossarna som är dom onda, vi kommer behöva arbetskraftsinvandring för att möta arbetsmarknadens behov av arbetskraft, det är för hela landets bästa som Reinfeldt vill föra denna politik”. Ok, vän av ordning, du röstade kanske på Reinfeldt i valet, och du kanske inte direkt utvecklat ett revolutionärt medvetande, så vi ska leka med tanken att du har rätt. I ett land med över 5% öppen arbetslöshet så kan det vara svårt att se något behov av arbetskraftsinvandring, men kanske har du rätt ändå. Det finns bara en liten hake här, och det är att mycket tyder på att borgarna aktivt är med och skapar den bristen på kvalificerad och utbildad inhemsk arbetskraft, som sedan måste lösas med arbetskraftsinvandring.

Detta kan vi läsa i Aftonbladet, där det framgår att: Den nya regeringen har infört totalstopp för intagningar på kurser för arbetslösa. 90 000 platser försvinner inom två år. Och nu är det inte bara ”vuxendagis” vi talar om, utan även jobb som lastbilschaufför.

Samtidigt har regeringen planer på att sänka arbetsgivaravgiften för långtidsarbetslösa, unga arbetslösa, och liknande. Men detta höjer inte deras utbildning, utan skapar endast en okvalificerad sektor på arbetsmarknaden, just det låglöneproletariat som vi talade om i början av dagens inlägg. Vi har alltså en regering som hellre ser arbetskraftsinvandring än att man utbildar de egna arbetslösa för att kunna möta morgondagens krav. Detta är raka motsatsen mot vad en regering vägledd av folkgemenskapstanken skulle ha gjort, men det är precis vad man skulle kunna förvänta sig av en regering som drivs av unken klassegoism.

Vi har skrivit om ”Alliansen” tidigare i detta inlägg:
Tankar om ”Alliansen”

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.