Vi har på bloggen tidigare studerat hur de tidiga indo-européerna föreställde sig det idealiska samhället, med tre funktioner; hierarkiskt ordnade men i ömsesidigt behov av varandra (suveräner, krigare, och folk). Vi har också sett närmare på hur man föreställde sig den goda kungens plikter och egenskaper. Men själva lever vi inte i ett idealiskt samhälle, och våra ”kungar” är rent allmänt inte imponerande vare sig i godhet, vishet eller dygd (i förbigående sagt så är vi kanske inte det själva heller. Vi är födda och uppvuxna i ett modernt, materialistiskt och narcissistiskt samhälle, och första steget på den mödosamma kampen för att bli goda och dygdiga människor är att inse detta). Av intresse är därför frågan om hur våra indo-europeiska förfäder såg på frågan om social rättvisa, om klassklyftor, orättfärdigt maktutövande, uppror och social kamp. Det finns ett antal myter som tar upp dessa frågor. Vi har tidigare skrivit om traditionella banditer, idag kommer vi att ta upp äldre myter.
Grottekvarnen; social och ekologisk måttlighet
I Grottesången berättade våra förfäder om kung Frode, som var en stor och framgångsrik härskare. Frode köpte två storvuxna slavinnor vid namn Fenja och Menja, och satte dem vid den magiska kvarnstenen Grotte för att mala skatter åt honom. Problemet för den gode Frode var att han inte unnade dem rast eller ro, utan tvingade dem att slita närmast oavbrutet. Menja och Fenja, som visade sig vara jättinnor, blev av naturliga skäl inte glada av detta, och det hela slutar med Frodes snöpliga hädanfärd. Fenja och Menja sjunger nämligen ”Grottesången”, och skapar en här ledd av sjökungen Mysing, som dräper Frode. Därefter försöker även Mysing att tvinga dem till arbete, och möter ett liknande öde som Frode.
Myten kan tolkas på flera sätt, men att Frode råkar illa ut efter att han drivit jättinnorna för hårt kan dels ses som att han missbrukar sin makt mot trälarna (”Grus fotsulan fräter, och frost från ovan”), dels ur ett miljöperspektiv (jättarna var ofta representanter för naturens krafter). Man kan också se det hela som ett längre sätt att uttrycka en gammal nordisk sanning: ”den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket”. Kung Frode kunde inte behärska sitt begär efter skatter, och får ta konsekvenserna av detta. Detsamma kan sägas om dagens kapitalistiska system, som även det driver vår tids ”trälar”, och naturen, utan hänsyn. Detta leder till konflikter i samhället, och vår tids ”Mysing” kanske kan sägas vara den moderna socialismen, den här som skapas i samhällets mitt av exploatering och materialism. Och likt forna tiders Mysing, har den en inte helt respektfylld relation till naturen eller människorna den heller, och dess livslängd är inte heller särskilt lång.
Som kuriosa kan nämnas att den syndikalistiske författaren Folke Fridell, på den gamla goda tiden då man även som vänsterist kunde inspireras av sitt eget folks historia och myter, betitlade en av sina böcker Tack för mig, Grottekvarn, vilket också var det ord många arbetare använde om sitt löneslaveri.
Mucius Scaevola och Horatius Cocles; tyrannmord och folklig kamp
Om myten om Grottekvarnen är en uppmaning till måttfullhet i sociala och ekologiska frågor, så är myten om de romerska soldaterna Mucius Scaevola och Horatius Cocles mer rak på sak. Deras historia utspelar sig efter att romarna fördrivit de etruriska kungarna, och står som en folklig republik mot en mäktig allians, mot kung Porsennas legioner. Det unga och närmast revolutionära Rom var tvingat att retirera inför etruskerkungens överlägsna styrkor, och förbereda sig för en lång belägring. Men försvaret var inte komplett, träbron Pons Sublicius låg oskyddad, och lovade etruskerna en lätt väg in i staden. I detta läge träder Horatius Cocles fram, av sina samtida kallad ”den enögde” eller ”cyklopen”, och försvarar ensam bron mot etruskerhorden medan romarna hugger sönder träbron. Han simmar därefter i full rustning tillbaka till Rom.
Därefter inleder kung Porsenna sin belägring. Rom står inför svält, men ännu en gång träder en romare fram för att försvara sin stad. En enkel soldat, Gaius Mucius, tar sig in i etruskerlägret för att hugga ner Porsenna, men då han inte vet hur kungen ser ut råkar han istället ta dennes sekreterare, och tas tillfånga. Under förhöret antyder han för Porsenna att han bara är en del av en större konspiration mot etruskerkungen. När Porsenna hotar att bränna honom levande, stoppar han in högerhanden i elden, för att visa sitt förakt för smärta. Porsenna blir så imponerad att han friger Mucius, och han säger då till honom att romarna är ett så dödsföraktande folk att trehundra romare står redo att utföra det dåd som han misslyckats med. Porsenna beslutar då att sluta fred med romarna, som kan bevara sin frihet. Mucius får tillnamnet Scaevola, ”den vänsterhänte”.
Georges Dumezil har tolkat myten som ett ”eko” av myten om Oden och Tyr. Den ene är enögd och en bärsärkargud, den andre offrar sin högerhand som en del av en falsk ed (till Fenrisulven, respektive Porsenna). Professor Lincoln har valt att tolka den på ett annat sätt, och lägga tonvikten på Scaevolas och Cocles’ låga börd, båda är män av folket. Båda försvarar också folket mot en dålig kung av främmande börd. Det är nämligen inte bara sitt öga Cocles saknar, han skadas också i benet och blir halt under sin flykt från bron. Romarna reste sedan en bronsstaty till honom i guden Vulcans tempel. Lincoln ser detta som centralt för sin tolkning, för Vulcan var också, som många indo-europeiska smed- och metallurggudar, kopplad till de lägre sociala grupperna (den grekiske Hefaistos, nordiske Völund, engelske Wayland). Alla dessa låg också i strid eller konflikt med en ”kung” eller övergud. Många av dem var, eller blev, också halta. I fallet med de iriska hjältarna Lug (en smedgud) och Nuadú (enarmad), återkommer temat med kampen mot främmande kungar (i detta fall Fomoirer).
Lincoln menar sig i varje fall ha hittat ett gammalt tema, som behandlar hur företrädare för det breda folket tar en central roll i kampen mot främmande eller dåliga kungar. Och detta visar också på ett tema som sedan återkommer i europeisk historia: kungamakten var aldrig så suverän eller helig att dåliga företrädare för den var immuna för folkets rättvisa (även om det romerska exemplet, där man avskaffade kungadömet helt, är ett undantag. Normalt bytte man ut en dålig kung mot en bättre).
I vår tid är tyrannmordet överspelat, i vår tid har andra metoder tagit dess plats. Men den syn på ”vanliga svenssons” som förmedlas i myten om Scaevola och Cocles är värd att minnas, särskilt då traditionalismen lätt leder till en antisocial elitism.
Om skribenten: Joakim Andersen
