Sverige har fått ny regering. Många var vi nog som kände någon form av glädje när socialdemokraterna röstades bort från den maktposition de haft under så lång tid, den maktposition de använt till att utsätta svenskarna för ett mjukt folkmord, och till att berika sig själva och skapa en politisk adel.

Problemet är bara att vi valde mellan pest och kolera. Den borgerliga regeringen har redan steg för steg börjat visa sitt rätta ansikte, och det är nu dags att den verkliga oppositionen börjar rusta sig både intellektuellt och politiskt för fyra års motstånd.

Integrationspolitik
Valet av den nya jämställdhetsministern Nyamko Sabuni har hälsats med gillande av många ”realister” (att dessa självbenämnda ”realister” i själva verket ofta är islamofober som vill betala mindre i skatt och därför inte gillar massinvandring är en annan sak). Sabuni är nämligen inte ”politiskt korrekt”, och har bland annat kommit med det synnerligen realistiska förslaget att göra gyntester på alla tjejer för att komma åt det ofantligt vanliga problemet med könsstympning (hur Sabuni vill komma åt problemet med människor som smugglar knark i magen vill jag inte ens tänka på..). Vidare har Sabuni sagt att ska man bo i Sverige bör man kunna svenska, vilket i sig är ett mycket radikalt förslag.

Glädjen över att det etablissemang som man egentligen, likt en slagen kvinna, vill kunna påverka, har i någon minimal grad hörsammat ens åsikter, har gjort dessa ”realister” lyckliga över att Nyamko blivit minister. Men de missar vad det rör sig om.

Man får komma ihåg att det är en värld av skillnad mellan att etablissemanget inser att de måste finmodulera integrationspolitiken, exempelvis genom slöjförbud, för att kunna fortsätta massinvandringen utan störningar, å ena sidan, och en politik för att bevara svenskarna som folk för framtiden, å den andra. Nyamko är en del av ett etablissemang som insett att de måste finjustera vissa detaljer för att kunna fortsätta med en hög invandringsnivå. Detta blir tydligt av planerna på att ”bredda möjligheterna till arbetskraftsinvandring”.

Man kan naturligtvis även tycka att det är något djupt märkligt med den trend som går genom Europa där urbefolkningar hyllar och idoliserar modiga invandrare (Hirsi Ali, Naser Khader i Danmark, Mauricio Rojas och nu Nyamko) som vågar kritisera enstaka aspekter av massinvandringen och den mångkulturella agendan. ”Led oss, rädda oss, ty vi har tappat livsviljan”, skulle kanske Nietzsche ha sammanfattat känslan hos dessa urbefolkningar (som för övrigt blivit andra klassens medborgare i sina hemländer såtillvida att de inte har rätten att säga det som deras nya frälsare säger).

Arbetslöshetspolitik
Många rykten är i svang vad gäller ”Alliansens” planer på det sociala området, och det är möjligt att många av dessa aldrig förverkligas. Men de visar på en tydlig politisk vilja, på en tydlig plan. Och denna plan kommer att förverkligas om inte reaktionerna på den, opinionsmässigt och i debatten, blir för starka.

Det går att se ett samband mellan de olika förslagen, som syftar till att ta några steg på vägen mot skapandet av en betydande underklass i vårt land. Dels rör det sig om planen att sänka a-kassan för de långtidssjukskrivna. Taket i ersättningen sänks från 730 till 680 kronor per dag och efter de första 200 dagarna sänks ersättningen till 70 procent. Detta innebär alltså en kännbar effekt på inkomsten för de berörda (innan någon skriver att ”men det finns faktiskt folk som är arbetslösa med vilje” kan det vara värt att redan nu svara på det: ”men det finns förbannat många människor som inte är det med vilje också”).

Kopplat till detta är planerna på att göra det dyrare att vara med i a-kassan. För människor som jobbar i branscher där risken att bli arbetslös är stor kan det komma att röra sig om 3-4000 kr extra per år. Hårdast drabbas de svagaste branscherna, främst LO-förbunden. Det vill säga bland annat medlemmar inom Hotell- och restaurang, Handels, Metall och lndustrifacket. Detta kommer med stor sannolikhet att innebära att människor som redan lever på marginalen kommer att avstå från a-kassan, och alltså stå utan annat skyddsnät än socialbidrag den dag de förlorar jobbet (och risken att förlora jobbet är större för den som redan tjänar dåligt. Låg lön och liten trygghet brukar gå hand i hand på arbetsmarknaden). Att a-kasseavgiften höjs är troligtvis också ett sätt att få ner antalet medlemmar i facken, särskilt inom de svagaste branscherna.

Jag har inte hittat några källor på det (sådana är därför välkomna), men ett förslag som varit på tal är att förändra reglerna om socialbidraget, vilket kommer att innebära att man i fattiga kommuner kan ha ett lägre sådant än i rika. Om detta verkligen är sant, utgör det ännu en del av en listig plan för att skapa en underklass, som dessutom är så billig i drift att man kan sänka skatterna för regeringens egna medlemmar.

Den grupp som antagligen kommer att drabbas hårdast av ”Alliansens” politik är de arbetshindrade; arbetsskadade, funktionshindrade, lättare utvecklingsstörda, och andra människor som har väldigt svårt att konkurrera om jobb (oavsett vad 15-åriga nyliberaler sedan kan påstå om att ”vill man ha jobb så finns det jobb”). Man kan säga vad man vill om socialdemokraterna, men de har byggt upp ett system med plusjobb, samhall, och lönebidrag, som gör det lättare för dessa människor att få en meningsfull sysselsättning på dagarna. Detta är klassisk folkgemenskapspolitik, oavsett vad SAP i övrigt ägnat sig åt. Det systemet planerar ”Alliansen” att montera ner, och ersätta med sänkningar av arbetsgivaravgifterna bland annat för ungdomar.

När man ser närmare på vad som kommer att ske så är det alltså de svagaste som kommer att drabbas hårdast. Först förlorar de sin chans till lönebidrag och liknande, sedan sänks deras a-kassa (om de nu är med i den efter att avgiften chockhöjts), och avslutningsvis sänks deras socialbidrag. Det är raka motsatsen till folkgemenskap, det är klasspolitik som ”Alliansen” för (men klasspolitik mot de fattiga och svaga, de som antagligen röstar på SAP eller SD om de nu röstat alls).

Klassmedvetna borgare
Samtidigt finns det tecken på att den nya regeringen har ett, åtminstone, primitivt klassmedvetande. Detta tecken är turerna kring den nya handelsministern, Borelius. Borelius har erkänt att hon haft svart arbetskraft (och alltså nekat dessa anställda barnflickor att tjäna in till pensionen, bland annat) för att hon inte hade råd. Det har senare visat sig att hon och hennes man tjänade 17 miljoner under perioden.

Detta är i sig skamligt, och Borelius har inte direkt mitt förtroende efter det. Men hon har Reinfeldts förtroende, tillräckligt för att få vara kvar i regeringen (så länge inte den nya makthavaren, media, tvingar Reinfeldt att göra sig av med henne).

Det uppseendeväckande med detta är att när det gäller bidragsfusk av olika slag, så är det mycket fult. Men när det gäller det lika brottsliga som Borelius gjort, så är det inte längre lika fult i Reinfeldts ögon. Kanske eftersom ”alla gör det ju” i de kretsar där han rör sig. Det har alltså utvecklats ett primitivt klassmedvetande där typiska överklassbrott ses som okej, men brott som ”de tärande klasserna” ägnar sig åt inte alls är lika okej.

Att den nya regeringen består av höginkomsttagare behöver kanske inte ens nämnas.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.