Efter Sverigedemokraternas framgångsrika val har olika medlemmar av etablissemanget kommenterat situationen. En del har varit mycket arga för att folket röstat ”fel”, andra har försökt analysera vad som ligger bakom för att kunna förhindra att det sker igen. En av de senare är Bo Pellnäs, författare och säkerhetspolitisk kommentator, som i en artikel i SvD tar upp varför alltfler svenskar röstar på partier som vill minska invandringen. Det är en intressant analys som säkerhetspolitikern ger av Sveriges framtid.
Han noterar att svensk integrationspolitik styrs av naiva utopier snarare än av verkligehstförankrade samtidsanalyser. I detta ingår att etablissemangets företrädare utmålar SD som närmast onda, som kryptonazister, snarare än att försöka förstå varför vanliga människor röstar på dem. Faktum är att Pellnäs’ samtidsanalys på många sätt är som hämtad från ett ”högerextremt” partis, särskilt i beskrivningen av hur det kan vara att som etnisk svensk leva i en förort där man är i minoritet:
Den jovialiskt leende partiordförandens hurtiga försäkran från valaffischerna att "alla ska med" saknar all trovärdighet i ett bostadsområde med spraymålade husväggar, dagliga personrån och till och från fall av grov misshandel av försvarslösa människor.
Inte heller målar Pellnäs och de ”högerextrema” upp invandrare enbart som ”offer”:
Illa medfarna skolor, som misslyckas med att lära ut svenska till ointresserade och arroganta elever med mobiltelefonerna påslagna under lektionstid.
Ett återkommande tema hos de ”högerextrema”, och hos Pellnäs, är också att etablissemanget flyttar från förorten för att slippa dessa problem, men förväntar sig att fattiga svenskar ska leva med dem utan att klaga:
Det är folk som i högre grad än genomsnittet saknar resurser att flytta från problemen, genom att skaffa bostad i stadsdelar som är långt mindre drabbade av svårigheter.
Under många år har också dessa hemska ”högerextrema” hävdat att massinvandringen på sikt kommer att leda till uppkomsten av områden som är ”no-go-areas” för etniska svenskar, och till terrorism och kriminalitet. Även här instämmer säkerhetsexperten Pellnäs:
…de kommuner där vi nu håller på att förlora slaget om förorterna.
Vår oförmåga leder till att vi allt tydligare ser dem utveckla sig till ghetton med egna lagar och spelregler, områden där den organiserade brottsligheten rekryterar sina hantlangare och där terrorister i värsta fall växer upp. Vi ser en utveckling med personhot mot misshagliga människor, som vittnen i domstolarna, journalister, politiker, jurister och poliser.
Det är en tröst för tigerhjärtan att situationen i Sverige ännu inte är så allvarlig som i de franska förorterna. Men fortsätter vi en stund till att diskutera i stället för att agera är vi snart där.
….
I det seminarium om säkerhet i Sverige som inleds i Eskilstuna den 18 oktober har kampen om våra förorter en framträdande plats.
De två valen: pest och kolera
Pellnäs instämmer alltså i grova drag i den analys av Europas framtid som Guillaume Faye gjort. Han skiljer sig dock från Faye när det gäller lösningarna. Pellnäs’ lösningar kan nämligen kategoriseras som pest och kolera. Å ena sidan kan vi fortsätta som vi gör nu, och då slutar det med ”no-go-areas” och att delar av Sverige blir som de franska förorterna. Å andra sidan kan vi välja att göra en massiv överföring av resurser från etniskt svenska skattebetalare till dessa förorter:
Nu krävs en nationell insatsplan med stora avdelade resurser. Ett första steg är att införa en nolltolerans mot all kriminalitet i dessa
områden. Tillräckligt med välutbildade poliser, många gärna med
invandrarbakgrund, måste omgående beordras till tjänstgöring där.
Skolorna i dessa områden måste ha mindre klasser och utbildas av våra allra bästa lärare.
Idrottsrörelsen, religiösa och ideella organisationer måste mobiliseras till långt större insatser. Socialtjänst och försäkringskassor måste radikalt förstärkas.
Allt detta innebär svåra politiska beslut, därför att prioriteringar kommer att möta ursinnigt motstånd i de områden varifrån resurserna måste tas.
Man kan tillägga till Pellnäs avslutande rader om att skattehöjningar och försämrad service i etniskt svenska områden kommer att leda till ”ursinnigt motstånd”, att det är ett fullständigt legitimt motstånd i så fall. Vi etniska svenskar bad aldrig om denna massinvandring, vi bad aldrig om att få dessa bosättningsliknande ”förorter”, och vi har definitivt aldrig bett om att tvångsbeskattas som följd av en verklighetsfrämmande integrationspolitik.
Pellnäs’ två alternativ döljer dock det tredje alternativet, som kan vara aktuellt för den som varken tycker att ”no-go-areas” eller skattehöjningar känns särskilt lockande: minska invandringen drastiskt, inled repatriering. Man kan fråga sig varför de politiskt korrekta alltid vill att vi ska välja mellan två dumma saker. Om jag förklarade för mina vänner att ”kommer man hem till mig för att dricka thé så kan man få en stekpanna i skallen eller så kan man välja att få den i ansiktet”, är det troligt att de flesta skulle välja alternativ C (inte hälsa på mig och stekpannan alls). Men eftersom de politiskt korrekta monopoliserat media, så är det allt som oftast bara de två dumma alternativen som vi serveras.
Kravaller i Bryssel
Avslutningsvis kan nämnas att Pellnäs tycks ha rätt. Vi tycks ha fått en situation som karaktäriseras av lågintensivt inbördeskrig med klart etniska förtecken i många europeiska storstäder. Detta har de senaste dagarna tagit sig uttryck genom upplopp i Bryssel, Europas huvudstad, där man bland annat kastat in molotovcocktails i ett sjukhus, och härjat en tågstation där man kastat sten på passerande civilister och bilar. Mer står att läsa här och här.
Man kan tycka att det har ett visst nyhetsvärde när EU:s huvudstad drabbas av sådana här upplopp (att man försöker bränna ner sjukhus och ungdomsklubbar, och stjäl nycklarna till en brandbil är faktiskt ganska talande, oavsett hur mycket inhemsk svensk vänster sedan skulle vilja sympatisera med de icke-européer som ligger bakom). Men vad jag hittills kunnat se har detta inte tagits upp alls av svenska media, och det är sannolikt att vi som vanligt får läsa om det först i ”högerextrema” nättidningar.
Om skribenten: Joakim Andersen
