Det sägs att ett folk får de ledare det förtjänar, och om detta även gäller tidningar så är diagnosen mörk vad gäller det svenska folkets mentala hälsa. ”Tidningen” ifråga är naturligtvis Aftonbladet, som kombinerar det sämsta av en politiserad ”journalistik” med det sämsta av en sensationslysten ”journalistik” lämpad för mer primitiva karaktärer. Detta blir pinsamt tydligt i 13:e septembernumrets internetversion.

”Får stöd av extrem sekt”
Dels har Aftonbladet lyckats ”avslöja” att den såkallade Plymouthrörelsen, som är en fundamentalistisk kristen kyrka med rötterna i 1800-talet har gett de borgerliga partierna sitt stöd. Man kan ha vilka åsikter man vill om Plymouthkyrkan och dess medlemmar (själv kan jag tycka att det är lite imponerande att leva utanför samhället på det sätt de lyckats göra), men jag tror att de blir lika ledsna, ”kränkta” och sårade som en grupp muslimer skulle blivit, när Aftonbladets reportrar kallar dem för en ”extrem sekt”. Skillnaden är bara att dessa reportrar tar hänsyn till muslimers känslor, men inte till Plymouthbröders. Det är nog ingen felaktig gissning att det är en kombination av kristofobi och etnomasochism, kanske kryddat med lite hälsosam fruktan för islam, som gör att Aftonbladetreportrarna vågar skriva så om en liten kristen grupp, men inte om muslimska. Det är inte desto mindre patetiskt.

Det är också ganska talande att man ser det som märkligt och suspekt att även Plymouthkyrkan vill vara med och påverka valresultatet, när muslimska grupper gjort samma sak i flera år. Lika talande är det att man har en klassiskt politiserad artikel om Plymouth i anslutning till ”avslöjandet”, komplett med de ord som man vet trycker på rätt knappar hos de politiskt korrekta fåren (”Kvinnan är underställd all vetenskap är av ondo”). Man behöver inte vara någon vän av Plymouth för att kunna dra en hel del slutsatser om Aftonbladets ”journalistik” av den artikeln.

Fler slutsatser kan man dra om sagda ”journalistisk” av följande artiklar:
Var är trosorna, Lindsay?

”Jag kände mig inte alls vuxen”

Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att Aftonbladet, och dess konkurrenter, för en medveten kampanj för att förvandla svenska folket till någon sorts fönstertittare, som triggas att läsa artikel efter artikel om Lindsay Lohans trosor, i hopp om bilder och liknande. I en sund tid skulle var och en inse det ovärdiga i att reduceras till en Peeping Tom av en kvällstidning, men vår tid är uppenbarligen inte sund. Faktum kvarstår dock, vill man prompt veta vad någon kändis gör på fritiden, så är Aftonbladet den fege mannens val. Det enda sättet att med hedern i behåll ta reda på vad Göran Persson äter till middag är att själv rota igenom hans sopor, inte att betala Aftonbladets journalister för att göra det. Eller så kanske det är mer hedervärt att försöka behärska sig, och tygla sitt intresse för Perssons matvanor, kläder, och fritidssysslor, vem vet.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.