Att Sverige och det svenska språket ska ”berikas” torde vid det här laget vara en ganska uppenbar målsättning från politikers och andra makthavares sida. Berikningen genom ord som ”guzz”, ”para” och ”aina” har för många kommit att symbolisera den massiva nedmonteringen av det Sverige vi växte upp i, en nedrustning som är lika politiskt styrd och medveten som nedrustningen av välfärdsstaten. Detta förklarar den irritation över vad som annars skulle kunna ses som ”ett par ord mer eller mindre”. Att kritisera ord är dessutom mer accepterat än att kritisera massinvandringen som ligger bakom dessa ord. Man blir inte stämplad som rasist (än) för att man är skeptisk till att ”guzz” kommer med i Svenska Akademins Ordlista, och det kan därför tjäna som en ventil för mångas frustration över att den svenska demografin förändras i turbotakt utan att vi som medborgare har något att säga till om.

Diskussionen om ”miljonsvenskan” och det förhatliga ”guzz” döljer dock en annan förändring av språket, som på ett tydligare sätt speglar den sociala förändringen av samhället. Det jag tänker på är alltså att medan ord som ”guzz” och ”para” är nya namn på gamla saker, så dyker det även upp ord som beskriver företeelser som inte ens fanns i det gamla Sverige. Jag tänker på äldre ord som ”hedersmord”, ”bötning” och ”gruppvåldtäkt”, som beskriver fenomen som redan har några år på nacken, men även på det nya ”happy slapping”. Intressant är att detta ord, och den företeelse det beskriver, nu nått Sverige via England och Danmark. Talande för den svenska situationen är även att uttrycket användes av alternativa media och bloggar innan det nådde etablerade media.

Vi ser alltså en situation där alternativa och rent regimfientliga nyhetskanaler är snabbare med att rapportera om centrala samhällstrender än vad de etablerade är. Det är nästan kusligt att läsa vad jag själv skrev på webblogg Oskorei för ett litet halvår sedan:

Då vi på webblogg Oskorei gärna är före etablissemangsmedia, kommer vi idag att introducera fenomenet ”happy slapping”.

Happy slapping uppstod i England, har relativt nyligen nått Danmark, och inom ett halvår (gissningsvis) kommer det nog även att nå Sverige och vara något som hotar oss och våra vänner så fort vi vistas offentligt. Och det har vi våra politiker, akademiker och journalister att tacka för. Sällan har så många haft så få att tacka för så mycket, kan man väl uttrycka det.

Gissningen om ett halvår tycks ha stämt ganska väl överens med verkligheten, även om det nådde Sverige ännu snabbare än jag förutspådde. Värt att nämna är även att nationalistiska nyhetsorganet Folkets Nyheter var ett antal månader snabbare än Expressen när det gällde att rapportera om fenomenet. Vill man ha en snabb, relevant och korrekt nyhetsrapportering bör man alltså överväga att byta ut eller komplettera etablerade media med alternativa sådana. Exemplet med ”happy slappings” färd från bloggar och nationalistmedia till Expressens sidor, demonstrerar också riktigheten i Guillaume Fayes ord ”we now have the monopoly on rebel thinking”. Vill man idag förstå vad som händer i världen är den nationalistiska analysen oundgänglig. För att ta ett exempel så kan en marxist inte förklara etnisk konflikt eller etnisk rivalitet om allt från territorium till status, och deras förklaringsmodeller blir därför mindre användbara ju mer ”mångfald” samhället får. I ett etniskt homogent samhälle kan marxismens teorier om klasskamp trots allt förklara en hel del, men i ett etniskt heterogent samhälle krävs andra förklaringsmodeller.

Jack rolling och muti
En obehaglig fråga som dessa korrekta förutsägelser leder till, är naturligtvis vad vi kan ha att vänta i framtiden. Att sia om framtiden är vare sig lätt, eller särskilt upplyftande i dagens Sverige, men ett par fenomen som England upplevt den senaste tiden som även vi svenskar riskerar att få stifta närmare bekantskap med torde vara de två afrikanska kulturmönstren jack rolling och muti. Det finns lyckligtvis skillnader mellan England och Sverige, både vad gäller immigrationens sammansättning och stadsbildens uppbyggnad, vilket kan fördröja dessa fenomens uppkomst här. Men man kan fråga sig om det är värt att föra en sådan invandringspolitik att man ens behöver ställa sig frågor som när och om de dyker upp även här. En fråga man inte minst bör ställa sig nästa gång det är riksdagsval.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.