Vi har tidigare på bloggen behandlat hur den svenska offentligheten och media urartat; hur gränsen mellan privat och offentligt underminerats på ett sätt som påminner om pornografins sensationslystnad, och hur ett åsiktsförbud avseende ”mångkulturen” upprätthålls inte minst med hjälp av ”visgossar”, nyttiga idioter, och ritualiserad underkastelse.

För den som någonsin övervägt att rösta på moderaterna som ett alternativ till socialdemokratin i massinvandringsfrågan, eller för att man har svårt för partier som säljer sin själ för makt och positioner, kan därför den ”nyhet” som de senaste dagarna rört moderaterna i Nykvarn vara något av en väckarklocka. I korthet har Agneta Östman-Wenges i ett brev till Länstidningen i Södertälje undrat varför man alltid väljer att avbilda invandrarbarn i tidningens nyheter, och aldrig det hon kallar ”små lintottar”. Detta har orsakat ett ramaskri, och ett massivt hyckleri, där Agneta, trots att hon har rätt i sak och framfört detta på ett behärskat sätt, bemötts av en milt sagt obehärskad reaktion och bland annat kallats rasist. Agnetas brev står att läsa här, och den som ser det som ett utslag av ”rasism” efter att själv ha läst det är bara att gratulera för en synnerligen effektiv indoktrinering.

Media som makthavare; journalistikens politisering
Det illustrerar tydligt hur svenska media politiserats, och tagit på sig maktutövande uppgifter, att Aftonbladet väljer att rubricera artikeln: Moderat hoppar av efter rasistgroda till tidning. För en vuxen människa är det inte så självklart att det är en ”rasistgroda” som Östman-Wenges släppt, utan hon har reagerat på att en etnisk grupp diskrimineras när media väljer vilka barn som ska fotograferas. Jag har själv lagt märke till samma sak som Agneta, och jag misstänker att vi inte är ensamma om detta. Många media väljer medvetet invandrarbarn framför etniskt svenska barn i sina foton.

Aftonbladet vågar dock inte förlita sig på sina läsares intellektuella förmåga och/eller indoktrineringsnivå, kanske skulle dessa inte på egen hand inse att det är ”rasism” det som Agneta råkat göra. Därför måste man skriva det klart och tydligt i rubriken så att ingen missar det, så tydligt att gamla sovjetiska Pravda skulle känt avund. Man kan kanske rentav säga att Aftonbladet gör en ”Pravdaanka” i sitt politiserade rubrikval?

Underkastelse som dygd
Att Aftonbladet går socialdemokratins och den politiskt korrekta mytens ärenden är egentligen inget att förvånas över, eller ens uppröras över. Tidningen är trots allt en del av den ”Rörelse” som har mycket att tjäna på att åsiktsförbudet upprätthålls.

Desto märkligare är då reaktionen från det som ska föreställa att vara en opposition, i form av moderaternas partisekreterare Sven Otto Littorin och dennes ”chockerade” kommentarer till Östman-Wengers nyktra insikter om medias fotovanor. Littorins kommentarer är som hämtade från en sovjetisk lärobok i propaganda, och löjets skimmer vilar över dem. Smaka på verbala godbitar som dessa:

Hon har hål i huvudet. Jag blir så förbannad. Det här är skandalöst dåligt.

– Man säger inte så, man skriver inte så och man tänker inte så om man är moderat.

Den nietzschean som inte brister ut i ett rungande hånskratt efter att ha läst Littorins kommentarer finns inte. Men tyvärr är Sven Otto Littorin inte endast en källa till ofrivillig lyteskomik, han demonstrerar även oppositionens förfall. ”Oppositionen” har nämligen svalt regimens världsbild, dess tabun, och dess politik i den mångkulturella frågan. För att vinna makten har man i fråga efter fråga underkastat sig den socialdemokratiska synen på vad som är politiskt korrekt. Det rör sig alltså om ett parti som är så noga med att inte framstå som nationalistiska att dess partisekreterare ”kokar” när en medlem ifrågasätter favoriseringen av invandrare. Kommentarer är kanske överflödiga, men det är i varje fall inget parti man som nationalist bör rösta på.

För att lyteskomiken över Littorins ovärdiga underkastelse under den politiskt korrekta världbildens tabun ska bli fullständig, bör de kombineras med en närmare studie av dennes foto. Trots att Littorin är en lintott finns ett sådant foto här. Man bör hålla i åtanke att det är en människa som inte klarar att bemöta det med argument när människor ”tycker fel”, utan som börjar yra om ”hål i huvudet”. Håll till godo.

Ljus i mörkret
Men nyheten om Bo Nylén nyligen och nu Agneta Östman-Wenger, visar på en potentiellt lovande utveckling. Det politiska projekt som går ut på att byta ut Sveriges befolkning från ”lintottar” till icke-lintottar, har nått en kritisk massa, vilket innebär att dess effekter inte längre är osynliga ens för överklassen. Det är alltså inte längre bara jag som frågar mig vad som håller på att hända med Sverige när jag går förbi ett dagis och ser fler Mustafa än Micke, eller som ibland känner mig förflyttad till downtown Beirut när jag går i centrum på den stad där jag bor. Och när även överklassen upptäcker detta, är det bara en tidsfråga innan en allians baserad på folkgemenskapen kan skapas.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.