I en tid då media och makthavare ägnar våra anor så stort ointresse att andliga sökare ofta hamnar i icke-europeiska traditioner, eller blandar traditioner hur som helst, är det alltid av värde att studera den egna traditionen närmare. Jag respekterar visserligen svenska kristna, men det är asatron som är min egen. Det är därför alltid lika positivt att upptäcka initierade och kunniga tolkningar av våra fäders tro, som exempelvis den beskrivning av de nio världarna som den ypperliga resursen Monas.nl står bakom (http://www.monas.nl/think/nineworlds.htm). Oavsett om man tar det bokstavligt eller ens tror på det alls, så är det av historiskt intresse och avslöjar något om våra förfäders mentalitet och världsbild.
Artikelförfattaren börjar med att konstatera att det finns ett flertal olika hemmagjorda listor över de ”världar” som våra förfäder trodde på, listor som sällan stämmer överens med varandra. Dessa listor har dock ofta det gemensamt att de bygger på att det finns nio världar, vilket i sin tur beror på att det i Eddan nämns att det finns nio stycken.
Artikelförfattaren noterar därefter att talen tre och nio var viktiga för våra förfäder. Detta antyder att det bör röra sig om 3 x 3 världar. Troligt är att dessa tre är de som slutar på ”gard”, alltså Asgard, Midgard och Utgard. Varje ”gard” indelas sedan i tre ”heimr”, för att det ska bli 3 x 3. Förenklat man man säga att Asgard är gudarnas värld, Midgard är människornas och de närbesläktade ”lägre gudarnas” värld, medan Utgard är den värld som är mest främmande och hotfull (där jättar, naturens urkrafter och de döda finns). Det finns en viss skillnad mellan de nio världarna och den kristna traditionen, på så vis att inte ens Utgard ses som något ont, utan som något nödvändigt om än potentiellt farligt. Från Utgard kommer de krafter som vid Ragnarök kommer att förgöra världen, men det är också ur Niflheim och Muspelheim som världen en gång skapats. Detta skiljer Utgård från det kristna Helvetet.
Asgard indelas i Asaheimr, Vanaheimr, och sannolikt Gladsheimr.
Midgard indelas i Mannaheimr (människornas rike), Alfheimr och Svartalfheimr.
Utgard indelas i Muspelheimr, Niflheimr och Helheimr.
Det är naturligtvis bara en möjlig tolkning bland flera, men den är om inte annat genomtänkt.
Intressant i sammanhanget är den nordiska skapelsemyten, där livet uppstår genom mötet mellan Muspelheims eld och Niflheims köld. Som kuriosa är detta motsatspar också centralt i Hans Hörbigers Welteislehre. När vi rör oss i kuriosans värld, kan man naturligtvis också notera likheterna mellan Hel och Gladsheim å ena sidan, och Strindbergs gamle guru Swedenborgs syn på efterlivet å den andra. Man kan också notera att det finns vissa likheter mellan de tre världarna och kabbalans världsbild (Qliffoth, Malkuth och de högre sfärerna). Likheterna med kabbalans världsbild antyder också att det inte rör sig om nio rent fysiska världar, och att man inte färdas mellan dem med hjälp av SAS (utan med hjälp av regnbågar och åttabenta hästar, om man ska tro sagorna).
Man kan också tolka Yggdrasil som axis mundi, världens mittpunkt. Enligt Mircea Eliade trodde många folk att det fanns en sådan mittpunkt, en central axel där människornas värld var förbunden med både den högre (”himlen”) och den lägre (helvetet”). Detta är av naturliga skäl en rimligare tolkning än att bara se det som ett stort träd.
Vidare läsning:
http://en.wikipedia.org/wiki/Nine_worlds
http://www.cdli.ca/CITE/v_creation.htm
Om skribenten: Joakim Andersen
