På debattforumet Flashback ställdes nyligen frågan om det finns intellektuella fascister i Sverige idag. Diskussionen kom snabbt att handla om näraliggande saker, bland annat hävdades det att fascister per definition är obildade och dumma (begreppet ”inkompetent knytnävshöger” användes exempelvis), vi fick veta att den enda italienska intellektuella under 30-talet nog ändå var d’Annunzio och att han var en tok, att fascismen inte har något eget tankegods utan bara stulit och förvridit andra tänkares tankar, och annat spännande.
Frågan är intressant, och jag kommer därför att utveckla mitt svar något här (”off-topic” så att säga). Särskilt då det mesta som hävdats i diskussionen är direkt felaktigt.
Klassfördomar och klassism
För det första tvingas vi konstatera att beskyllningen om obildning och dumhet är återkommande när makthavare och politiskt korrekta i allmänhet ska försöka bemöta nationalistisk opposition. Detta beror ibland på att man blir så arg när man stöter på avvikande åsikter att man saknar ord, och ibland på rena klassfördomar. Varje socialist borde veta att överklassen normalt ser ner på folket, men att det i normaltillståndet är en ganska godmodig överlägsenhet. Denna godmodighet förbyts dock i raseri när uppstutsiga medlemmar ur folket har mage att ifrågasätta överklassens politik (exempelvis den förda invandringspolitiken). Då kommer klassfördomarna fram i full styrka, då får vi veta att nationalister är dumma, fula och obildade (och plötsligt är det inte längre ofint att håna folk för dumhet, billiga kläder, fattigdom eller oskönt yttre längre, eftersom det ju rör sig om onda människor). Kanske är det så att invandringsdebatten ger överklassen möjligheten till något den drömt om ända sedan vi fick allmän och lika rösträtt; att lufta klassfördomarna helt riskfritt. Jag vet inte, men omöjligt är det inte. Vi tvingas också konstatera att i det här fallet kommer ingen Kamali att protestera mot ”andrafiering”, eftersom det rör sig om vanliga svenskar.
Intellektuella fascister?
En minst lika intressant fråga är väl om det finns några politiska rörelser av någorlunda intellektuell kaliber alls i Sverige. Det är när man jämför exempelvis med SAP som man inser att så väldigt ointellektuella är inte ”nazisterna” jämfört med andra partier. Jämför man till exempel NsR med SAP står sig fascisterna rentav riktigt väl.
Frågeställningen är dock aningen orättvis. För att kunna bygga upp en intelligentsia har våra makthavare till stor del använt sig av den akademiska världen, alltså skattepengar. Fascisterna tillåts inte verka öppet i den akademiska världen, och har alltså inte samma tillgång till offentligt betalda heltidsintellektuella som till exempel radikalfeministerna eller queerteoretikerna. Situationen går alltså att likna vid att jag skulle stjäla dina pengar, och sedan håna dig för att du är fattig. Makthavarna har först sett till att tvinga ut den högerradikala idéströmningen ur universiteten, och påstår därefter att vår akademiska frånvaro beror på att vi är intellektuellt underlägsna.
Man är förövrigt ute och cyklar om man säger att fascismen var anti-intellektuell. En av de främsta forskarna på området är professor Gregor, och han är i Mussolinis Intellectuals direkt imponerad av den intellektuella kvaliteten hos intellektuella som Panunzio och Gentile. De står sig väl i jämförelsen med marxisternas intellektuella enligt professor Gregor.
Bara intellektuell plundring?
Det påstås även att ”fascismen” bara stulit andra tänkares gods, och förvridit det. Även detta är felaktigt.
Tyvärr är kunskaperna om fascismens intellektuella väldigt dåliga idag, även om detta inte tycks hindra folk från att diskutera saken. Man kan nämna Michels med sin studie om ”oligarkins järnlag”, Pareto med sina elitstudier och 80/20-förhållandet (Pareto var den som upptäckte att det ofta är 20% av folket som äger 80% av egendomen i ett land), eller Evola, och då ändå bara välja exempel direkt knutna till Mussolinis fascism. Väljer man lite mer fritt, särskilt om man istället för ”fascist” använder begreppet högerradikal, har man statsvetare som Carl Schmitt, filosofer som Heidegger, historiker som Spengler, och en hel radda geopolitiker och fysiska antropologer. I vår tid kan man väl främst ta den franska Nya Högern, med Benoist och hans vänner, som exempel på ”fascistiska” intellektuella.
Det finns alltså en högerradikal eller ”fascistisk” världsåskådning, med en mängd framstående intellektuella som representanter. Faktum är att anklagelsen om intellektuell stöld snarare drabbar vänstern, som idag lånar friskt från gamla radikalkonservativa. Den mer kulturella vänstern läser gärna Mishima och Jünger, vänsterfilosofer som Mouffe och Agamben använder Schmitt, medan Guattari och Deleuze använder Dumezil, och så vidare. Även om detta inte är något dagens förslappade media kommer att meddela oss i första taget.
Om skribenten: Joakim Andersen
