Ett intressant faktum tas upp i dagens Aftonbladet. Enligt en färsk amerikansk studie, som baseras på intervjuer med 1 450 tonåringar i åldern 12-17 år, sexdebuterar de tonåringar som lyssnar på musik med sexuella inslag i snitt två år tidigare än andra. Av detta lär vi oss ett antal saker. Dels att reklam, marknadsföring och populärkultur faktiskt har effekt på befolkningen och befolkningens handlande. Det är annars ett återkommande argument från de patologiska nej-sägarna och systemets nyttiga idioter att ”folk gör som dom vill själva även fast att dom lyssnar på musik eller ser på dokusåpor”. Men tydligen är det som man kunde gissa: i ett samhälle där film och musik upptar en betydande del av vår vakna tid, så bidrar den till att forma vår världsbild. Och detta gäller föga förvånande särskilt barn och unga vuxna.
Man kan alltså fråga sig om hiphop är sund musik för ett samhälle, och inte minst då dess uppväxande generationer (rent empiriskt är det nämligen främst hiphopanstruken musik som innehåller sexistiska texter. Det går att hitta sexistisk musik med europeiska rötter också, både könspunk och metal, men sådan musik spelas av någon underlig anledning inte lika ofta som den afro-amerikanska). Vad det hela rör sig om är ett samhälle som gett upp kontrollen över socialiseringen av sina unga till mäktiga och, i ordets verkliga mening, odemokratiska marknadsaktörer.
Memetisk krigföring
Det går att dra vissa slutsatser om det hela utifrån det forskningsområde som behandlar gruppevolutionära strategier, där Kevin Macdonald är en av de mest kända och kontroversiella namnen. En av Macdonalds teser är att socialiseringen av, och investeringarna i, ett kollektivs unga är av största vikt när det gäller kollektivets möjligheter att konkurrera med andra grupper. Macdonald har kommit att kallas antisemit eftersom han menar att judiska grupper under mer än 100 år konsekvent undergrävt de europeiska kollektivens auktoriteter och ideologier, vilket skapat en situation där judiska eliter ersatt europeiska eliter. De ideologiska eller memetiska vapen som använts är enligt Macdonald bland annat freudiansk psykoanalys (”familjen är sjuk”), boasiansk antropologi (”det finns inga raser”), marxism (”europeiska eliter och ledare är förtryckare”), et cetera.
Man kan tycka vad man vill om Macdonalds syn på den judiska frågan (han undviker i varje fall de vulgära och fanatiska ståndpunkterna och talar vare sig om ”Juden” eller om någon medfödd ondska), men hans beskrivning av familjens centrala roll för ett kollektivs konkurrensförmåga är viktig när det gäller den sexistiska hiphopen och dess texters effekt på sexualdebuten hos europeiska barn.
Det är nämligen så att familjen är central för att uppväxande medlemmar av ett folk ska bli starka och konkurrenskraftiga. Det är genom familjen som flera inkomster kan sammanföras, och användas till investeringar i bland annat utbildning, och som sunda normer kan förmedlas. Det är inte bara antalet barn som ett folk föder, kvantiteten, som är viktigt i konkurrensen, det är också kvaliteten på dessa barn när de blir vuxna. Och det är då inte särskilt önskvärt med tonårsgraviditeter eller ensamstående mödrar (de har helt enkelt mindre möjligheter att investera i sina barn). Vilket i sin tur innebär att en tidig sexdebut kanske inte är det bästa i vår situation.
Det kan vara värt att tillägga att jag tror inte att det finns en medveten konspiration med avsikt att orsaka tidig sexdebut eller den europeiska kulturens undergång. Jag tror att det är ett totalt ointresse för dessa frågor från våra makthavares sida som ligger bakom.
En samling artiklar av Kevin Macdonald finns här.
Om skribenten: Joakim Andersen
