Det moderna samhällets självbild är positiv på gränsen till skrytsam. Man menar att förr i tiden var det mörkt, våldsamt, dumt och vidskepligt, men tack vare 1789 års idéer och borgarklassens framgångar så har det blivit bättre och bättre. Denna historiesyn har också smittat av sig på hur man tror att man behandlade djuren. Det är då vanligt att man menar att tidigare behandlades djuren illa och grymt, men att med den moderna eran och dess borgarklass så växte det fram en mer human inställning till djur, med djurskyddslagar och dylikt.
Denna ”historieoptimistiska” inställning har som sitt standardverk Man and the Natural World av Keith Thomas, men den utmanas av avhandlingen Djuromsorg och djurmisshandel 1860-1925, av Niklas Cserhalmi. Då det industrialiserade djurplågeriet är ett av det moderna samhällets mörkaste fläckar, kan det vara värt att ta en närmare titt på Niklas’ studie.
Niklas tar upp att kärlek till djur ofta tagits upp som något särskilt nordeuropeiskt, och citerar Marit Poulsen som en företrädare för denna inställning:
Det synes som om ju längre norrut man kommer, desto större omsorg visar man kreaturen.
Denna inställning, som ofta är teknikkritisk och vurmar för småskaligheten, beskriver Niklas som närstående den nationalromantiska traditionen. Den innebär att man tror att djuren hade det bättre förr i tiden, då de hade en mer personlig relation till bonden och det hela var mer småskaligt. Niklas finner att verkligheten ligger någonstans mellan de båda extremerna. Den instrumentella inställningen till djur som rena ting, som många borgerliga modernister beskyllt äldre bondeklass för, motbevisas genom många exempel på vanliga bönder som visat stor medkänsla med djuren. Samtidigt balanseras den överdrivet romantiska inställningen, eftersom man i det gamla bondesamhället inte hade råd att vara hur medkännande som helst, det fanns även ett krav på produktion. Det är kort sagt konflikten mellan empati och produktion.
Intressant är att Niklas även tar upp klass-aspekterna på fenomenet, där det ofta varit en rik borgerlighet från staden som utmålat bönder och arbetarklass som okänsliga djurplågare (på samma vis som de idag gärna framställs som inavlade rasister, kanske ska tilläggas). Den som har en äldre släkting från landet vet att dessa alls inte var några okänsliga typer när det gällde djuren, men problemet är att den ideologiproducerande överklassen sällan har några lantliga släktingar.
Niklas beskriver även en närmast feodal inställning till djuren. Å ena sidan skulle de arbeta hårt, men de hade också rätt till mat och vila, och det fanns sådant man inte fick göra.
Avhandlingen finns i sin helhet att läsa här:
Djuromsorg och djurmisshandel 1860-1925
(den som tycker att 368 sidor är i bästa laget, kan istället läsa den engelska sammanfattningen, på sidorna 351-358)
En recension av traditionalisten Seyyed Nasrs bok om den traditionella inställningen till djur och natur (som är mer hedervärd än inställningen till djur som själlösa varor, och mer realistisk än inställningen till dem som fullständigt likaberättigade människor) återfinns här.
Människan och naturen
Djurens Rätt, Sveriges största djurrättsorganisation, återfinns här. Organisationen har en ganska vänsterinriktad syn på samhället, och det kan därför vara av värde om människor med en mer högerradikal sådan gav sin eventuella kritik av den moderna djurhållningen lite mer konkreta former än ”vi är emot djurplågeri, och kommer att ta itu med sådant efter maktövertagandet”.
Djurens Rätt
Om skribenten: Joakim Andersen
