Bland 1920- och 30-talets konservativa revolutionärer var Ordenstaten ett återkommande ideal. Den italienska traditionalisten Julius Evola var en anhängare av detta, liksom enligt uppgift även Edgar Julius Jung. I vår tid förs denna konservativt revolutionära tradition av den ryske Aleksandr Dugin i någon mån vidare genom hans nationalbolsjevikiska tankar om ”proletariatets tempelriddare”.

Ordenstaten torde ha haft en naturlig attraktion för en traditionalist som Evola, eftersom det rör sig om en stat som bygger på en mer-än-mänsklig Idé, och vars ledares auktoritet också härrör från det mer-än-mänskliga. För en elitistisk mystiker som Evola torde även idealet med en stat som organiseras av en Orden av disciplinerade idealister, särskilt om dessa har både en krigarkaraktär och en andlig karaktär, av begripliga skäl vara tilltalande. Av samma skäl kan det vara en företeelse som är svårare att förlika med en rent Völkisch/folkromantisk världsbild, även om det inte bör vara en omöjlighet.

Tempelriddarna
Jag har nyligen läst The Templars – Knights of God, av Edward Burman, en bok som är intressant då den följer det europeiska idealet i verkligheten, i den mest mytomspunna riddarordens historia. Tempelriddarnas historia är knuten till korstågen, och de tog sin början runt 1118 genom en mindre grupp europeiska riddare som svurit att försvara kristna pilgrimer från muslimers och rena banditers massakrer på den farliga vägen till Jerusalem. Deras ledare var Hugues de Payen, och de levde frivilligt i fattigdom precis som munkar. Eftersom de fyllde en viktig funktion, gav man dem ruinerna av Salomos Tempel att ha som högkvarter.

Burman påpekar att tempelriddarna spelade en viktig roll när det gällde att skapa en syntes av det asketiska munkidealet, och det höviska riddaridealet, och att de var bland de första ”krigarmunkarna”; på en och samma gång andliga och världsliga kämpar. Påven hade lovat att den som stupade i korstågen blev martyr, och Julius Evola visar i kapitlet The Greater and the Lesser Holy War i Revolt Against the Modern World hur detta påminner om asatrons Valhallmyt och islams jihadkoncept, och vilken inställning som krävdes för detta.

Tempelriddarna själva menade att de inte hade uppfunnit något nytt, utan ansåg snarare att de återupplivade en traditionell form av ridderlighet som hade gått förlorad. Detta kan i sin tur ses som en sorts exempel på konceptet konservativ revolution, eller kreativ konservatism, där eviga ideal får ständigt nya former genom historien. Bland annat läste de Domarböckerna i Bibeln som inspiration.

Tempelriddarna blev snart uppmärksammade av kyrkan, och fick ett starkt stöd av Bernard de Clairvaux. 1128 erkändes man officiellt som en orden, och fick en egen regelsamling. Man hade en särställning, på så vis att man bara var underställda påven.

Burman beskriver hur riddarorden snart utvecklade helt andra egenskaper än vad dess grundare avsett. Den tog aktiv del i den splittringens politik som på sikt blev korsfararrikenas undergång, där tempelriddare bland annat vid några tillfällen bekrigade både Hospitaliterorden och Tyska Orden, och där vissa kristna passivt såg på medan muslimska arméer slaktade andra kristna. Det fanns även tidigt ett inslag av arrogans och girighet, som de upprepade gånger fick kritik för även från kyrkan. Bland annat var de tvungna att lämna Cypern under något kaotiska former efter att detta beteende orsakat ett uppror bland lokalbefolkningen.

Tempelriddarna vann däremot rykte som dödsföraktande och högkvalitativa kämpar, både bland muslimer och kristna, och kämpade flera gånger till sista man. Deras disciplin var flera gånger det som räddade större odisciplinerade korsfararhärar från undergång, men deras arrogans ledde också till beslut som förintade hela korsfararhärar. Under sin tid i det Heliga Landet kom flera av dem att lära sig flytande arabiska, och de blev experter både på österns krigföring och diplomati. Burman nämner en anekdot, där en muslimsk pilgrim till den stora moskén i Jerusalem handgripligt visades av en tempelriddare åt vilket håll han skulle be, vilket antyder att de lärde sig mycket även om lokal tro och även kom att respektera denna. Detta i sin tur har gett bränsle åt olika ockulta historier där det sägs att ordensbröderna lärde sig östlig mystik av muslimska vismän, men detta går Burman inte in på.

Orden kom även att bli innovativa bankirer, och mycket rika. De hade fästen i hela Västeuropa, och Burman nämner bland annat att det mest framgångsrika krig de tog del i var Iberiens Reconquista mot morerna. På så vis lyckades de återta sydvästra Europa till kristenheten, men de misslyckades med att hålla Jerusalem. Burmans tes är att när korstågen misslyckats, Jerusalem förlorats, och korstågsmentaliteten urvattnats (ett exempel på hur det gick inflation i korstågsidén som Burman tar upp är när påven utlyste korståg mot en italiensk familj av rent politiska skäl), så hade tempelriddarna förlorat sin funktion och det var bara en tidsfråga innan de skulle upplösas. Andra ordnar lyckades anpassa sig till de nya omständigheterna, bland annat genom att ägna sig åt välgörenhet istället, men tempelriddarna gjorde inte detta och kom därför att bli offer för den franske kungen Filip den Sköne. Filip ville åt deras egendom, och anklagade dem därför för kätteri och sodomi, och med hjälp av tortyr fick man också fram en del erkännanden vilket i kombination med Filips makt över påven ledde till att orden upplöstes. Kanske var det så att i den framväxande nationalstatens era fanns det inte längre plats för internationella ordnar med så mycket makt.

Ordenstankens relevans
Man kan fråga sig om den pre-moderna organisationsform som Burman beskriver har någon relevans idag. En Orden påminner ju till en del om ett modernt Parti, men det finns också ett flertal djupgående skillnader. Orden är för det första egentligen inte knuten till nationalstaten, utan till sin natur övernationell. Vidare är ordensideologin till sitt ursprung elitär, aristokratisk och heroisk, såtillvida att det finns krav för medlemskap som inte finns när det gäller SAP eller FP. I praktiken kom tempelriddarna att låta medlemskap köpas för pengar, men detta var en degeneration. Det elitära innehållet kompletteras av en andlig eller sakral kärna, vilket bland annat blir tydligt genom den trohetsed som man alltid svurit då man blivit medlem i en orden, och vilket är en avgörande skillnad mot varje partiorganisation. Orden är egentligen också parapolitisk eller metapolitisk, såtillvida att dess främsta uppgift är att försvara en uppsättning ideal snarare än att föra en politisk kamp. Politisk, och militär, kamp kan komma att bli ett led i en ordens praktik, men det är då ett medel snarare än ett egentligt mål. Man kan också betona ordensidéns hierarkiska natur, eller den solidaritet som idealiskt genomsyrar fenomenet.

I praktiken har revolutionära partier och grupper inte sällan närmat sig ordensliknande former i modern tid, den främsta skillnaden är sannolikt att de sällan varit andliga, sakrala eller överpolitiska, i normalfallet heller sällan övernationella. Ett par exempel i historisk tid torde vara Komintern och det sena Andra Världskrigets SS, och inget av dessa var andliga i egentlig mening. Det kan trots detta vara ett värdefullt ideal att låta sig inspireras av, även om man erkänner de svårigheter ett sådant ideal har att fullt ut tillämpas på vår tid och vår tids människor.

Ordensidealet, särskilt i dess krigiska form, har tydliga spår av det äldre indo-europeiska socio-sakrala organisationsmönster som kallas Männerbund, och om vilket man kan läsa mer här:

http://oskorei.webblogg.se/260506093033_mircea_eliade_och_myten_om_den_e.html
http://oskorei.webblogg.se/040406190803_order_of_the_iron_wreath.html
http://oskorei.webblogg.se/210106183235_julius_evolas_antinationalism.html
http://oskorei.webblogg.se/100606171630_calusari__ett_rumnskt_mnnerbund.html
http://oskorei.webblogg.se/020606195057_mannafrbund_och_vargkrigare.html
http://oskorei.webblogg.se/160406085321_roms_kungatid.html
http://oskorei.webblogg.se/230206202204_indoeuropeiska_brsrkar.html
http://oskorei.webblogg.se/110106170422_dumezils_mitravaruna.html

Mer här:
http://en.wikipedia.org/wiki/Knights_Templar

Julius Evola om Ordenstanken:
http://thompkins_cariou.tripod.com/id11.html

Det kan även vara värt att påpeka att tempelriddarna för Evola avvek från det ideal han föredrog under medeltiden, nämligen Imperiet/Kejsardömet. Istället stod de påvedömet nära i dettas anspråk på världslig auktoritet, medan Evola föredrog den Tysk-Romerske kejsarens anspråk på både världslig och andlig makt, och hans ghibellinska anhängare. Det är troligt att tempelriddarna därför räknades till guelpherna, men Burman tar inte upp detta.

En annan fascinerande fråga är naturligtvis vad som hade hänt om korsfararrikena överlevt in i modern tid. Detta hör till den kontrafaktiska historien, men hade antagligen haft långtgående konsekvenser för modern historia.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.