Förhållandet mellan klass och nation är sällan enkelt eller entydigt i politisk praktik. Grupper som kallat sig själva marxist-leninister har därför ibland utkämpat nationella befrielsekrig (eller som i Nordkorea rentav börjat hylla det koreanska folkets rena blod, och varna för Sydkoreas invandringspolitik), och omvänt har nationalistiska grupper ibland fört en genomgripande anti-kapitalistisk kamp. Förhållandet kompliceras ytterligare av att människors sätt att beskriva sin värld varierar med tiden. På 60- och 70-talet var exempelvis klass en viktig faktor när människor ville beskriva världen och sin kamp, men idag står istället identitet i centrum.
Detta blir mycket tydligt i den lilla antologin All makt åt folket, som tar upp den afro-amerikanska nationalrevolutionära rörelsen Black Panther Party for Self-Defense. Rörelsen bekände sig officiellt till marxism-leninismen, utmärkte sig genom att bära vapen offentligt, och krossades ganska tidigt genom statlig repression.
Man kan tycka att det är ointressant vad afro-amerikaner ägnar sig åt, men då har man missat kärnan i både etnopluralismen och den nationalrevolutionära ideologin. Denna kärna är nämligen varje folks rätt till självbestämmande, frihet och existens, och det innebär att alla folk som kämpar för detta mot Globaliseringen, Mondialismen, NWO, eller vad man nu väljer att kalla den likriktande och ansiktslösa fienden, är allierade. Detta i sin tur innebär att vi kan ha en del att lära även av de svarta pantrarna.
BPP som revolutionära nationalister?
De svarta pantrarna var barn av sin tid, och därför bekände de sig till marxism-leninismen, och tog avstånd från ren ”kulturnationalism”. Skrapar man något på ytan ser man dock snabbt att de lika gärna kunde kallat sig nationalrevolutionärer. Dels betonar de att enighet mellan vita och svarta först är möjligt då det svarta samhället uppnått egen enighet. De samarbetade därför med ett flertal olika befrielserörelser med olika etnisk bakgrund, såsom Young Lords (puertoricaner), Young patriots (vita, som dessutom anklagades av den övriga vänstern för att vara högerextremister), Al Fatah (palestinier) et cetera. Man känner igen detta mönster från den tidigare stora befrielserörelsen i USA, den populistiska rörelsen/Populistpartiet, som hade både svarta och vita avdelningar. Av detta kan man dra slutsatsen att olika etniska grupper kan samarbeta mot kulturellt och socialt förtryck utan att någon av de etniska grupperna för den delen måste avstå från sin identitet eller att de tvunget måste blandas. Vi vill inte ha segregering eller integration, vi vill ha separation, för att summera Malcolm X.
Särskilt Eldridge Cleaver tycks ha stått en kulturnationalistisk, och tidvis rent rasistisk, inställning nära, och pantrarna påpekar också att de är stolta över sitt arv och ämnar föra det vidare in i framtiden. Det som skilde dem från ren kulturnationalism var att de insåg att det inte var tillräckligt att bara återfinna sin kultur och sin identitet, utan att det även fanns politiska och ekonomiska maktstrukturer som förtrycker ens etniska grupp oavsett om man bär en dashiki eller inte. Samma insikt har dagens revolutionära nationalister, och enligt Huey P. Newton är det detta som skiljer en revolutionär från en reaktionär nationalist.
Revolutionär nationalism – att fostra kader och militanter
De svarta pantrarna drogs med ett stort problem när det gällde medlemmarna, eftersom dessa vanligtvis kom från det som kallas trasproletariatet, alltså den allra mest utslagna delen av arbetarklassen. Som följd av detta drogs rekryterna ofta med problem som analfabetism, drogmissbruk, kriminalitet, och liknande, och pantrarna var därför tvungna att arbeta hårt för att göra dem till disciplinerade idealister. De lyckades inte alltid, och detta var sannolikt en bidragande orsak till rörelsens undergång. Det är helt enkelt en mycket svår uppgift att skapa en hållbar revolutionär rörelse av trasproletärer, oavsett vad Bakunin eller sentida romantiker kan ha sagt om saken. De principer som pantrarna valde för sina rekryter, Åtta punkter som måste beaktas, är dock av intresse för revolutionära nationalister både då och nu när det gäller förhållandet till folket:
1. Tala med hövlig ton. 2. Betala rättvist för vad du köper. 3. Lämna tillbaka allt, som du lånat. 4. Betala för skador, som du orsakat. 5. Slå ingen och gräla inte på någon. 6. Skada inte de fattiga, undertryckta massornas egendom. 7. Tag dig inga friheter med kvinnor. 8. Om vi någonsin måste ta fångar, skall dessa behandlas väl.
Det finns naturligtvis fler trådar man kunde studera när det gäller pantrarnas ideologi. Deras syn på vikten av ett beväpnat folk, som självt kontrollerar sina lokalområden, är intressant (och tycks ha varit en orsak till att de samarbetade med vita patrioter som ville samma sak i sina lokalområden). Huey P. Newtons hegelianskt influerade tankar om hur slaveriet skapat människor med hjärna men utan kropp (slavägarna), och människor med kropp men utan hjärna (slavarna), och hur gerillakrigaren är övermänniskan som har både kropp och hjärna, är ganska intressanta även de (även om de bygger på en egalitär människosyn, där alla förutsätts vara likadana). De maoistiska inslagen, där makt definieras som något som kommer ur en gevärspipa, och där folket ständigt står i centrum (revolutionärt självmord, to die for the people, var ett återkommande motiv i pantrarnas språkbruk), och där trasproletariatets revolutionära potential och den traditionella arbetarklassens ”köpta” natur framhävs, likaså. Även diskussionerna om vikten av att verka bland folket, med samma typ av socialt arbete som senare Hamas och Hizbollah gjort till en del av sin verksamhet, och att först gå under jorden då man tvingas därtill, kan säkert inspirera en och annan.
Förordet till All makt åt folket är dock ytterligt marxistiskt, varför det är texterna av de svarta pantrarna själva som torde vara mest intressanta.
Om skribenten: Joakim Andersen
