Den vänsterinriktade bloggaren Kulturella Fåror har under rubriken Radikalkonservatism – var är det radikala? uppmärksammat det växande fenomenet med bloggande högerradikaler som snarare finner sin inspiration hos Evola, Schmitt eller Benoist än NSDAP:s förgrundsfigurer, men som ändå riktar en minst lika radikal kritik mot det moderna och ”mångkulturella” samhället.
Kulturella Fåror tillhör det lilla fåtal vänsterinriktade bloggare som jag uppskattar, och som därför även länkats till från webblogg Oskoreis gamla adress (sannolikheten att den kommer att dyka upp även här när länklistan reorganiserats är därför god). Det är också positivt att trenden med högerradikala bloggare uppmärksammas. Det finns dock ett antal invändningar mot KF:s analys och kritik som måste resas.

Definition av begreppen

För det första är KF:s kritik alltför svepande. Han definierar inte, trots sin marxistiska bakgrund, sina begrepp eller sina objekt. Man får därför veta att det finns en grupp bloggare i Sverige som betecknar sig själva som radikalkonservativa, men att de behäftas med ett par stora problem. Problemet är att KF inte går in på vilka bloggar som avses, eller (och det är egentligen det värsta) har den intellektuella hederligheten att direktlänka till dem. Vad detta beror på kan man bara spekulera i, min förhoppning är att KF inser att radikalkonservativa bloggare och deras tankar av naturen är så ohyggligt attraktiva att de oskuldsfulla marxister som råkar hamna där nästan automatiskt sugs in i en farlig värld av neofolk, Carl Schmitt, och traditionalister.

Skämt åsido, så ställer man sig frågan vilka bloggare det är KF definierat som radikalkonservativa. Att bemöta hans analys hade varit lättare om han konkretiserat vilka bloggare han avser, och gett konkreta exempel på deras tillkortakommanden. Detta gör tyvärr inte KF, och man frågar sig därför varför. Kanske har motivet bakom texten varit att förhindra att den högerradikala miljön i bredare mening vitaliseras genomen intellektualisering, men det får vi sannolikt aldrig veta.
Eklektiskt misch-masch?

KF identifierar alltså två problem hos den radikalkonservativa bloggosfär han håller hemlig för oss. Det ena problemet är att den kännetecknas av en plockepinnmentalitet, alltså att man plockar tankar från lite olika tänkare och att detta som teoribygge betraktat inte uppnår en verklig syntes.

Denna kritik kan egentligen inte bemötas då vi inte vet vilka bloggare KF åsyftar. Säkerligen finns det bloggar som utmärks av oskön plockepinnmentalitet, och kanske är det just dessa KF läser. Jag misstänker dock att denna svepande kritik är orättvis, om KF riktar den mot någon av de bloggar jag själv läser. Man kan jämföra med mitt eget användande av tänkare som å ena sidan Gottfried och Lasch, och å andra sidan Evola. Väldigt ytligt betraktat kan man få intrycket att det är ”plockepinn” att både använda en traditionalist som Evola och en nutida samhällsvetare som Gottfried, men då missar man att Gottfrieds teorier om den post-marxistiska vänstern och den Nya Klassen fördjupar och belyser kunskaperna om sådant som Evola endast berör flyktigt i sin historiebeskrivning. Det rör sig alltså om aspekter av en världsbild, eller rentav av en Weltanschaung.

På ett djupare plan innebär alltså KF:s kritik av plockepinntendenser att han vill förvandla radikalkonservatism från en levande idétradition till en sorts förstelnad arkeologi. Han vill alltså förvägra radikalkonservativa möjligheten att inspireras av allt som skett på det samhällsvetenskapliga området efter år 1939, eller något i den stilen. Han vill förpassa en hel idétradition till museum.

Assimilering och avradikalisering?

KF menar även att de självutnämnda radikalkonservativa som han identifierat håller på att assimileras av den högerextrema ”nationella” sfären, och att de som en följd av detta avradikaliseras. Detta kan tyckas vara en självmotsägelse, då KF inleder sin text med att konstatera att ”Avståndstagandet från extrema, militanta, rörelser är snarare regel än undantag” när det gäller denna radikalkonservativa trend. Hur som helst, återigen avstår KF från att ge konkreta exempel på hur radikalkonservativa sugs in i den högerextrema sfären, och hur detta får dem att förlora sin radikalitet.

Man kan ändå påpeka ett antal saker.

För det första kan KF inte visa några exempel på hur radikalkonservativa gått och blivit ”högerextremister”. Det går däremot att hitta ett flertal exempel på hur ”högerextremister” fördjupat sin världsbild och sin aktivism genom radikalkonservativt tankegods.
Detta för oss till påpekande nummer två. Handling är en integral del av den radikalkonservativa traditionen, och en person som inte vill se sina ideal omsatta i social och kulturell verklighet är därför inte någon radikalkonservativ. Vi kan ställa oss frågan: vad hade Evola tyckt, vad hade Mishima velat?, och att ställa frågan är i det här fallet att besvara den. Båda dessa män var kämpar, som inte lät sig hejdas av kälkborgerlig politisk korrekthet eller rädslan för att framstå som ”extrema”. Återigen ser vi alltså att KF helst vill se en arkeologiskt stelnad ”radikalkonservatism”, som förvägras alla möjligheter att verka i nuet. Detta är särskilt uppseendeväckande då marxismen trots allt utvecklat en del tankar kring förhållandet mellan teori och praktik.
KF:s inlägg står att läsa här:

http://kulturjord.wordpress.com/2006/07/12/postradikalkonservativism-var-ar-det-radikala/

(rekommenderar särskilt en läsning av kommentarerna från symmakhos och AUTONOM)

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.