Som högerradikal stöter man förr eller senare på den idéströmning som går under namnet esoterisk NS, alltså nationalsocialism med en ockult dimension. Där möter man sådana arketyper som den Svarta Solen, armanerorden, il ultimo avatara, rotraserna, och den arktiska myten, och personer som Savitri Devi, Guido von List, Miguel Serrano och Jörg Lanz von Liebfels. Jag kan personligen tycka att det är ett intressant område, men de arketyper som jag själv påverkas av är hämtade från den indo-germanska hedendomen snarare än den esoteriska nationalsocialismen. Det mest positiva omdömet om esoterisk NS jag kan ge är därför att det är ett försök att skapa nya gudar, myter och arketyper i en situation där de gamla tycks ha förlorat förmågan att entusiasmera massorna. Dessa nya arketypers förmåga att entusiasmera får framtiden utvisa, hittills verkar de mest vara ett säkert sätt att alienera sina målgrupper.

Litteraturen om den esoteriska NS-traditionen är ganska stor, men även överlag väldigt dålig. De flesta böcker på området är antingen mer att betrakta som fantasy än som vetenskap (böcker i stil med ”Hitler ingick pakt med Lucifer och utomjordingar, jag vet detta för jag har drömt det”), eller väldigt svåråtkomliga. Det finns egentligen bara tre undantag som jag känner till, som håller akademisk klass; Occult Roots of Nazism och Black Sun av Nicholas Goodrick-Clarke samt Arktos – the Polar Myth av Joscelyn Godwin. Ingen av dem är själv nationalsocialist (även om Goodrick-Clarke i inledningen till sin ena bok frågar sig om det är så begåvat att föra en massinvandringspolitik, eftersom det, precis som på 1930-talet, kommer att leda till vissa reaktioner från den europeiska urbefolkningen på sikt), men de behandlar sina studieobjekt seriöst och intellektuellt hederligt. Joscelyn Godwin är själv esoteriker, och har därför skrivit den i mina ögon bästa boken.

Arktos/Hyperborea/Thule, det boreala urhemmet
Godwin behandlar i sin bok en arketyp som i viss mån tagits upp även av exempelvis Julius Evola och Rene Guenon, nämligen Polernas arketyp, och särskilt då Nordpolen. Nordpolen spelar en viktig roll för alla folk som ägnat sig åt att studera stjärnhimlen, och inte minst de folk som dessutom trott sig ha sitt urhem där.

Bland de indo-europeiska folken återkommer myter som antyder ett urhem vid Nordpolen, och en väldig katastrof/kataklysm som tvingade dem att migrera söderut. Dessa folk hade en tidsuppfattning där Guldåldern följdes av Silveråldern, Bronsåldern och Järnåldern, och det tycks som om Guldåldern i vissa myter varit förlagd just till Nordpolen. Detta var föremål för många studier under 1800- och 1900-talet, där man bland annat utgick från beskrivningar av astronomi och årstider i riktigt gamla hinduiska och iranska skrifter. Man får där bland annat veta att årets längsta dag är dubbelt så lång som dess kortaste, och det är inte fallet i vare sig Indien eller Iran utan betydligt längre norrut.

Ett exempel bland de forskare och glada amatörer som Godwyn beskriver, är den indiske tänkaren Bal Tilak, som i de gamla hinduiska skrifterna fann beskrivningar av en plats där solen gick upp, och ned, en gång varje år, och där man bad Indra om beskydd mot den ohyggligt långa natten. Detta kunde naturligtvis bara avse landet norr om Polcirkeln menade Tilak. Tilaks studier togs sedan upp av den italienska traditionalisten Julius Evola. Tilak menade att runt 10,000 f.Kr. hade det arktiska urhemmet blivit obeboeligt genom den sista istidens ankomst, och därefter hade de boreala folken flyttat söderut, tills de nått bland annat Indien. Traditionalisterna lade till att en del av dem även nått ön Atlantis, som alltså enligt dem frodats och sjunkit senare i tiden än Hyperborea/Arktos.

Thulesällskapet
Tilaks teori var i sig inte politisk, men den kom att falla i fruktbar jord i Europa, där man alltmer ville frigöra sig från det beroende av semitisk historia som kristendomen ansågs utgöra. Istället mottog man entusiastiskt nyheterna från språkvetenskapen och religionsstudierna om släktskapet mellan européer och indier, tibetaner och iranier. Detta var början på den ariska mytens popularitet.

Men ett ursprung i Centralasien ansågs av många vare sig sannolikt eller önskvärt, och teorierna om ett urhem i det yttersta nord, Ultima Thule, blev då återigen attraktiva. Ofta i kombination med tankar hämtade från teosofin, i en särskild mix som kallades ariosofi. Godwyn kopplar detta till det tyska Thulesällskapet, som senare var bidragande till att bilda den lilla föregångaren till NSDAP.

Intressant är att även Thulesällskapets symbol, hakkorset, kan kopplas till Nordpolen, genom att den är en symbol för hur stjärnhimlen flyttar sig under året. Det har därför varit en lyckosymbol bland mängder med folk och kulturer genom historien, och är så än idag i Asien där inte ens det röda Kina förbjudit religiösa och historiska symboler på samma sätt som våra socialdemokrater. Anledningen till att Thule valde den som sin symbol kan ha varit att den är mindre vanlig bland semiter, och därför kopplades till ett ariskt ursprung.

Godwyn går in mycket på astronomi i sin bok, och hur stjärnhimlen ”flyttat sig” under historien, men astronomi är inte min starka sida.

Den polära spiritualiteten
Det som skiljer Godwyn från Goodrick-Clarke är att Godwyn är esoteriker själv, och därför kan skilja på myters olika innehåll. En myt som den om Nordpolen kan nämligen dels tolkas bokstavligt (”det fanns en civilisation vid Nordpolen, den var högtstående, men nu är den borta efter en katastrof”), men även symboliskt och spirituellt.

Godwyn kan därför identifiera en polär andlig tradition, skild från den vanligare solära. Denna ska ha fortlevt in i vår tid som tydligast bland iranska sufier (sufismen är vid en hastig anblick en muslimsk riktning med mystiska inslag, men mycket av deras tankar är egentligen gamla indo-europeiska tankar som bevarats i ett islamiskt samhälle. I mindre grad gäller detta även den iranska shia-islam). Även Dante ska enligt Godwyn ha varit influerad av den polära traditionen när han skrev Komedin, som egentligen är en beskrivning av själens uppstigning längs polen.

I den solära traditionen står solen i centrum, men för den polära traditionen är det istället Polen. Det rör sig därför om ett uppstigande i likhet med denna, som likt en axel skär genom skapelsen från Inferno till den celestiala sfären. En intressant detalj som Godwyn noterar är att de som gjort denna ”färd” kopplar den till färgen grönt eller till smaragder, oavsett om de kommit från en islamisk, kristen eller taoistisk bakgrund. Eller som Miguel Serrano från en nationalsocialistisk, som Godwyn ser som en polär tradition som spårade ur genom en brist på medlidande.

Det är i vilket fall som helst en väldigt läsvärd bok, sprängfylld med idéer och tänkare som hela tiden balanserar på gränsen till det rent otroliga (och ofta misslyckas med den balansakten). Men för den som är intresserad av lite mer okänd idéhistoria, eller helt enkelt av fantasy, så är det ett givet köp. Detsamma gäller den som är intresserad av traditionalism eller religionshistoria. Nämnas kan även att jag inte berört mer än bara en bråkdel av boken i detta inlägg, det finns även kapitel om nationalsocialistisk science-fiction, urgamla kartor och Antarktis’ roll i mytologin.

Mer om Julius Evolas teorier om det arktiska urhemmet och den kataklysm som skall ha tvingat dess invånare söderut:
http://oskorei.webblogg.se/170905080958_julius_evola_on_the_polar_origin.html

En intressant detalj i sammanhanget är att teorier om arktiska urhem och istidsmigrationer är väldigt vanligt förekommande hos R E Howard, Conanböckernas författare, och även H P Lovecraft, Cthulhumytosets skapare. Om detta sedan beror på arketyper och kreativ atavism, eller bara att sådana teorier var utbredda på deras tid (och särskilt i de kretsar de skrev för), får dock var och en själv avgöra.

Ett försök att diskutera ämnet på Skadi, som snabbt spårade ur:
http://forum.skadi.net/showthread.php?t=30338

Den som intresserar sig för ockultism gör även väl i att läsa Julius Evolas varningar för vad det kan leda till, och detta gäller inte minst fenomenet esoterisk NS:
http://oskorei.webblogg.se/030406151328_julius_evola_och_motinvigningen.html

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.