Forna tiders samhällen och civilisationer är borta, men människan har samma behov nu som då. Och det moderna samhället har vanligtvis mycket svårt att tillfredsställa dessa behov. Enligt Agrippa fungerar de mer infantiliserade typerna alldeles ypperligt både som livegna bönder och som löneslavar, men mer progressiva typer fungerar bättre när de blir utmanade. Den typiskt infantila typen är en löneslav och tv-tittare, den typiskt progressiva typen är en krigare eller utforskare (Agrippa rör sig här med kategorier baserade enbart på fysisk antropologi, vilket gör att vi som traditionalister inte kan hålla med till 100%).
Detta innebär att progressiva typer ofta har ett handikapp i det moderna samhället, eftersom det präglas av rationalitet, materialism, hedonism och en underliggande meningslöshet. En sudranatur har inga problem att acceptera ett budskap av typen: ”skaffa dig en utbildning och ett jobb, så du kan betala hyran och dricka öl på helgerna och åka till Thailand på sommaren”, men en mer differentierad natur ser igenom ett sådant budskap, ser hur meningslöst ett sådant liv egentligen är. Samtidigt finns det inte många sunda utlopp för en mer differentierad eller progressiv människotyp, varför det inte är förvånande att vi ofta finner dem i sekter, som narkomaner, marxister, dekadenter, gothare, fanatiska spelare av internetrollspel, och liknande (vi finner visserligen många sudras där också, men skälen till att de hamnat där skiljer sig åt).
UE
Urban Exploration är ett, åtminstone till namnet, relativt nytt fenomen (vi utforskade tomma hus, ladugårdar, tunnlar, industrier och militära installationer i min barn/ungdom också, men det fanns inget namn på det). Även UE kan ses som ett utlopp för en mer differentierad personlighetstyp, som inte till fullo nöjer sig med det moderna samhällets alternativ.
Min egen erfarenhet av fenomenet kopplas särskilt till det som Max Weber kallade världens avförtrollande. I takt med att rationaliseringsprocessen fortskrider, försvinner magin från världen. Tidigare fanns det heliga och/eller dystra platser, allt hade mening, världen var förtrollad. Det kunde ibland vara en skrämmande värld, men det var samtidigt en magisk värld, full av under och okända fenomen. Ingen visste vad som kunde lura på bottnen av tjärnen, eller i nattskogen.
Vetenskapen har sedan dess dödat allt detta, och det enda ekot är våra upplevelser i barndomen, då världen fortfarande är magisk och full av nya upptäckter. Min erfarenhet av UE återknyter särskilt till detta, till ett försök att återförtrolla världen och göra den spännande, magisk, på nytt. Något av detta förmedlas genom de foton som de nutida utforskarna ofta tar med sig som souvenirer från sina färder, tidvis kan man förnimma något nästan numinöst i bilderna från de platser som övergivits av människan sedan länge. Numen upplever man knappast i storstaden, bland människomassorna.
Det finns naturligtvis också en implicit anatemism i att ta sig in på ”privat egendom”. I takt med att kapitalismen tagit ett fastare grepp om vår värld, har allt större geografiska områden blivit ”privat egendom”, och däreigenom no-go-areas. Om du exempelvis tar en karta över din hemstad, och markerar de områden där du ”äga icke tillträde” med rött, så kommer det inte att finnas mycket kvar. UE kan ses, en aning romantiserat (hela detta inlägg är en aning romantiserat för övrigt), som ett försök att återgå till den naturliga ordningen där hela världen tillhör oss alla.
Om skribenten: Joakim Andersen
