Det svenska politiska landskapet är allt annat än rikt och spännande, och många idealistiska människor hamnar i dåliga politiska engagemang eller desillusionerad passivitet bara för att de alternativ de presenteras på den ideologiska ”marknaden” är få och/eller fel för just dem. För att råda bot på detta skadar det aldrig att ta en titt på vad som finns i andra europeiska länder, och de mest lovande idériktningarna finner vi då i sydeuropeisk nationalsyndikalism och fransk nyhöger. Det verkar dock som om även italienarna utvecklat en givande nyhöger, och det är den vi ska se närmare på idag.
Ursprung
Den italienska nyhögern uppstod i en politisk miljö som upplevt nederlaget i Andra Världskriget, nämligen den nyfascistiska kring partiet MSI. Många höll krampaktigt fast vid idéer från 30-talet i en hotfull omgivning, andra fann tröst i Julius Evolas traditionalism. Gradvis insåg vissa nyfascister dock att båda dessa strategier mer fyllde en känslomässigt nostalgisk funktion än en praktisk funktion. De gjorde det kort sagt omöjligt att diskutera med de samtida, och att påverka samhället, även om de hade en positiv funktion på så vis att de lät en känna sig som en elit.
Man fann då istället inspiration i det nytänkande som ägde rum i Frankrike kring GRECE:s nya höger. Gradvis utvecklades en egen inriktning, något som blev tydligare efter att huvudfiguren Marco Tarchi uteslutits ur MSI. Den italienska nyhögern har ägnat mycket tid åt metapolitik och åt gramscianska tankar om hur man kan påverka politiken i ett samhälle genom att påverka kulturen och värderingarna. Metapolitik och Gramschi har redan behandlats på bloggen flera gånger. De har också kommit fram till att ”höger” och ”vänster” är föråldrade begrepp i dagens läge, och där måste man ge dem rätt. Dagens ödesfrågor kan inte fångas av de begreppen, dagens ödesfrågor handlar om den etniska frågan, om identiteter och om de organiska gemenskapernas rätt till liv i en alltmer globaliserad värld. Detta innebär att Tarchi och hans vänner själva undviker att kalla sig ”höger”, och de har också kritiserat sådana högerpartier som vill underordna de små gemenskaperna under en allsmäktig nationalstat.
Anti-egalitarianism
Den italienska nyhögern tar avstånd från den abstrakta egalitarianismen, och vill i dess ställe sätta rötternas betydelse. Många politiskt korrekta ser rött när man säger att man är anti-egalitär, och misstänker genast att det betyder att man tar avstånd från sådana mänskliga rättigheter som rätten till liv eller mat. De reagerar så eftersom de är betingade att reagera på det sättet i den situationen, lite som Pavlovs hundar som var betingade att börja dregla när de hörde en klocka ringa. Men det kan ändå vara värt att bemöta denna betingade reaktion: att man tar avstånd från egalitarianismen innebär inte att man fantiserar om folkmord eller slaveri. Det innebär däremot att man inser att alla människor inte är likadana, och att rätten att vara annorlunda, rätten att vara sig själv, spelar en viktig roll för en. Detta gäller både kulturer, kön, personlighetstyper/kaster, och så vidare. De politiskt korrekta inser att man inte ska tvinga en homosexuell att leva en heterosexuells liv, men de vill ändå tvinga alla kulturer att leva den amerikanska ”drömmen”, där alla är amerikaniserade konsumenter, identitetslösa väljare, och materialistiska lönarbetare. Den rätt till skillnad som de erkänner för HBT-personen vill de alltså förvägra den etniska svensken. Och det är själva grundfrågan för den anti-egalitära kritiken.
Organiska gemenskaper eller abstrakt maskin
Det finns två riktningar i den italienska nya högern, dels en som utgår mycket från Carl Schmitt och hans tankar om decisionismen, alltså att makt är en kreativ handling, ett politiskt beslut, som aldrig bör bli en sorts management som det blivit i dagens Europa. Man kan med fördel jämföra med Dumezils distinktion mellan första och tredje funktionen när man sätter sig in i decisionismen kontra liberalismen. Decisionismen och dess närmast nietzscheanska eller existentialistiska syn på politiken har väl för övrigt sammanfattats som bäst av Mussolini i orden ”Att vilja är att kunna”. Den andra riktningen har Tarchi som centralfigur, och är mer inriktad på organiska och kommuntaristiska teman.
Den italienska nyhögerns huvudfiende är liberalismen, som den kommit att utvecklas i Västerlandet sedan Upplysningen och 1789. Anledningen är att de gör samma skillnad som den gamle tyske sociologen Tönnies mellan Gemeinschaft och Gesellschaft, alltså mellan en organisk gemenskap och en ”gemenskap” som bygger på att man styrs av samma byråkrater eller använder samma valuta (alltså en rent funktionell gemenskap. Svenskan har tyvärr inte riktigt samma ord som tyskan för att beskriva skillnaden).
Som den reellt existerande liberalismen utvecklats så blir samhället ett rent Gesellschaft, vilket medför att vanliga människor blir rotlösa och egentligen mest manipuleras av ett antal opersonliga system såsom byråkratin och kapitalismen. Opersonliga system eller ”maskiner” där de knappast kan känna sig hemma, och som knappast kan ge deras liv mening.
Mot detta ställer Tarchi och hans vänner en radikalt annorlunda vision, en vision av organiska, ofta ganska små, gemenskaper, som dessutom är ganska öppna för nya medlemmar och nya influenser. Av dessa lokala och ”äkta” gemenskaper byggs sedan det större samhället, ungefär på samma sätt som anarkisterna föreställer sig ett federerat samhälle eller traditionalisterna föreställer sig ett federalt Imperium i klassiskt europeisk anda.
Dagens inlägg är mer eller mindre en sammanfattning av denna text: http://es.geocities.com/sucellus23/telos5.htm
Om skribenten: Joakim Andersen
