Det händer ibland att man stöter på böcker som man sträckläser i en känsla av andakt för att de är så bra. En sådan bok är Mircea Eliades Myten om den eviga återkomsten. Samtidigt är det en ganska tung bok teoretiskt, så dagens inlägg blir både ett försök att recensera den och att sammanfatta några av Eliades viktigaste slutsatser.
Verklighetsbegreppet och de himmelska arketyperna
Eliades behändiga lilla bok beskriver hur traditionella, eller arkaiska, samhällen sett på världen och verkligheten. Han kommer fram till att de skiljt mellan det som var verkligt och det som bara var tillfälligt. Det verkliga var det som var del av något mer än det rent jordiska. Detta berodde mycket på handlingars och sakers koppling till gudarna och deras värld, eller till den mytiska tid då förfäder, halvgudar och hjältar/heroer verkat.
Eliade nämner bröllopet som ett exempel på detta. Bröllopet som institution hade lärts ut till människorna av en eller annan gud i de flesta traditioner, och därigenom fick det också en högre verklighet som slumpmässig kopulering eller sammanboende inte hade. Extra verkligt blev det genom att man i äktenskapet återupprepade den ursprungliga unionen mellan Himmel och Jord. Detta kunde bli väldigt tydligt, som när brudgummen yttrade orden: ”Jag är himlen, du är jorden”. Målet med äktenskapet var också en återupprepning av något högre, nämligen skapelsen av nytt liv. I många traditioner ”härmade” man därför gudarna i dessa situationer, oavsett om dessa gudar sedan var Zeus och Hera, eller andra.
Vi har tidigare på bloggen ofta nämnt att i traditionella samhällen kunde detta upprepande av, och identifiering med, guddomliga arketyper gå så långt att man blev ett med någon gud (vi har snart upprepat exemplet med den egyptiske farao vars fiender på slagfältet utropade ”detta är ingen vanlig dödlig! Det är Baal, krigsguden!” till leda). Även Eliade nämner detta i samband med de riter fiskarna från Nya Guinea utför innan de ska ut och fiska. I dessa situationer så upprepar de den mytiske hjälten Aoris förberedelser. De klär sig som honom, de svärtar ansiktet som honom, de utför samma danser. Intressant är att en av fiskarna gick så långt att han inte bad till gudarna eller hjältarna om någon hjälp, utan istället identifierade sig fullständigt med den mytiske hjälten. Han var Aori. På samma sätt fanns det arketyper för de flesta mänskliga beteenden, man kunde upprepa Odens liv och handlingar om man var mystiker eller kung, Tors eller Tyrs om man var krigare, och så vidare.
De traditionella människorna hade förebilder för allt de gjorde i den mytiska tiden och i gudarnas värld. När de skulle bygga en stad så baserade de stadsplanen på hur gudarnas städer såg ut (Eliade nämner att babylonierna trodde att gudarna hade sina städer i stjärnorna, och varje babylonisk stad hade en sådan stjärnstad som förebild för sin stadsplan). På samma sätt har den jordiska rättvisan en guddomlig förebild (som arierna kallade arta eller rtha, judarna tzedek, kineserna tao, och så vidare).
Detta traditionella synsätt på vad som är verkligt påminner mycket om Platons begrepp idévärlden. Det finns en högre verklighet och målet med människans liv är att till så stor del som möjligt ta del av den genom att upprepa gudarnas handlingar. Alternativet är nämligen ett liv som inte skiljer sig från djurens, det är ”äta, sova, skita, dö”, rent biologiskt. Om alternativen var att leva som Oden eller att leva som en gris, så valde våra förfäder det första alternativet (därmed inte sagt att de tyckte illa om grisar). Vi känner igen Eliades beskrivning av den traditionella livssynen från Julius Evola. Även om Eliade mer beskriver det vanliga folkets föreställningar medan Evola koncentrerar sig på den andliga och militära eliten så kompletterar de varandra väl.
Eliade beskriver hur den här traditionella synen på verkligheten är anti-historisk. Det som var verkligt för de traditionella folken var egentligen den mytiska tiden, urtiden då gudarna lärt människorna saker, och det var den tiden man ville befinna sig i genom att upprepa dessa guddomliga arketyper. Detta skiljer sig mycket från den moderna inställningen som Eliade kallar historicism. För en historicist så är historien en slumpmässig serie händelser och dessa händelser är det ena som är verkligt, men de traditionella försvarade sig länge mot det synsättet.
Tidens återfödelse
En intressant sak som Eliade tar upp är att de traditionella menade att tiden blev ”utsliten” under året. I början av året var tiden full av kraft och mening (detta blir extra logiskt om man kommer ihåg att för de flesta folk så började året vid våren, då livskraften var som starkast i naturen), men under året så slets den kraften ut. Och då var man tvungen att på nytt ladda tiden med kraft, genom att börja ett nytt år. Det är från detta sätt att se på tiden som fenomenet ”nyår” kommer.
Former och normer
Något som hör ihop med den här inställningen till nyåret är den indelning mellan det formlösa kaos och det ordnade kosmos som de traditionella hade. Det som utmärkte gudarnas värld, och människornas värld (som ju var ett försök att efterlikna gudarnas förebildliga värld) var att den hade former och normer. Gudarnas värld var skapad ur det formlösa kaos genom att en eller annan gud hade gett en del av Kaos ordning. Kaos var oordnade strömmar av kraft, kan man kanske lättast beskriva det, och skapelseguden hade ordnat en del av dessa strömmar till en ordnad värld där liv och människor kunde frodas. Man hade tagit en formlös kraft och gett den ordning, på samma vis som man kan odla upp en öken eller få elektricitet från en fors.
Hur som helst, under året slets dessa former ut, och i samband med nyår var man därför tvungen att upplösa dem, så att de kunde återskapas på nytt. Detta är den ursprungliga innebörden i nyår, och förklarar även varför man trodde att de döda och demonerna kom det mänskliga samhället så nära just innan det traditionella nyår. Formerna, alltså även gränserna mellan människornas och de dödas värld, var under den tiden svagare. I många primitiva samhällen tog detta sig även uttryck genom orgier av olika slag, vilket representerade kaostillståndet och skulle ladda världen med livskraft igen. Nu är kanske orgier inget som är aktuellt för Sverige, men med Eliades teorier så kan man förstå varför de äger rum i andra delar av världen vid just vissa tider på året.
När året gavs en form, så innebar det även att man delade in det i månader och dagar. Det hela var en upprepning av den guddomliga skapelseakten, och därför var det ofta kungen som höll i det hela. Man känner förövrigt igen samma synsätt i den kristna vilodagen, där veckan är en upprepning av Jehovas skapelsearbete i liten skala. Sex dagars hårt arbete följt av en dags vila.
Mannaförbund
En intressant detalj är att Eliade kopplar de indo-europeiska sällskapen av krigarmystiker som kallats Männerbunde till den formlösa och farliga tiden kring nyåret. Dessa mannaförbund har ofta beskrivits som något väldigt speciellt för just indo-européerna, det var förövrigt ofta de som grundade stater, och de har funnits kvar som en arketyp i Europa som fått uttryck senare i historien genom både riddarordnarna och SS. Tydligen spelade dessa mannaförbund i alla fall en viktig roll under den farliga ”mellantiden” då de bland annat gick i masker genom samhällena (vilket kanske är ursprunget till den folkliga tron på den Vilda Jakten?). Hur som helst så skriver Eliade att väldigt lika mannaförbund också fanns i Japan.
Cyklerna och lidandets problem
Eliade beskriver sedan hur traditionella kulturer sett på ”historien”, och hur de ofta haft cykliska teorier om tiden. Alltså den klassiska indiska idén med yugorna, tidsåldrarna, som följer på varandra. Samma idé finns hos många traditionella folk, och Eliade beskriver på ett spännande sätt hur iranska tankar kring detta påverkade Rom och Västerlandet. Vad som är viktigt att komma ihåg är att traditionellt så trodde man att de här cyklerna följde på varandra mer eller mindre för evigt. Så även om den mörka Kali Yugan kommer att följas av en ”världsbrand”, ett Ragnarök eller liknande som sedan följs av en ny Guldålder, så innebär det inte att tiden tar slut därefter, utan Guldåldern kommer att följas av en Silverålder och på sikt ännu en Ståldålder eller Kali Yuga.
Eliade påpekar att den traditionella världsbilden kunde ge tröst åt människor när de drabbades av lidande av olika slag (oavsett om det sedan berodde på sociala orättvisor, invaderande fiender eller individuell olycka och sjukdom), för lidandet kunde alltid tolkas genom en arketyp. Eliade tror att det är därför som guden Tammuz var så populär i Mellanöstern. Tammuz var en gud som råkade ut för svår olycka och förnedring och ”dog”, men som sedan återigen fick tur och återfick sin position. Människor i olycka kunde alltså identifiera sig med Tammuz, och finna tröst i att ofta har olyckan ett slut, och att det finns en mening i allt.
På samma sätt kunde vetskapen om att man levde i Kali Yugan, Stålåldern eller vargatiden, ge mening till människors olycka och lidande. Man insåg att det måste bli sämre för att det ska bli bättre sen. Eliade jämför sedan detta med den moderna inställningen där alla händelser är tomma på mening, slumpmässiga, och frågar sig om den moderna inställningen har möjlighet att ge tröst och mening åt människors lidande.
Om Eliade, inklusive hans kopplingar till Julius Evola och Järngardet:
http://en.wikipedia.org/wiki/Eliade
Om skribenten: Joakim Andersen
