Inledningsvis ett stort tack till en nationalsyndikalistisk vän som hittat den text som dagens inlägg bygger på.
Behovet av nya synteser
Att Sverige är i behov av nya idéer torde stå klart för alla och envar. De etablerade partierna är alla rörande överens i vår tids ödesfråga, nämligen den etniska frågan, och framstår väl mer som trilskande syskon än som verkliga alternativ till varandra. Problemet är att valmöjligheterna när det gäller oppositionen också är begränsade. Vi har populister som ifrågasätter vare sig klassamhället eller den parlamentarism som gör allt fler svenskar till maktlösa främlingar i sitt eget land, och vi har revolutionärer som tyvärr drivs av sina insikter om parlamentarismen till att bli totalitärer. Det finns därför ett behov av idéströmningar som kombinerar en insikt om vår tids ödesfråga, den etniska frågan och svenskarnas återvinnande av sin identitet och sina rötter, med radikalt nya och attraktiva ståndpunkter i frågan om klassamhället och parlamentarismen.
En sådan idéströmning, som tyvärr är okänd eller medvetet förtigs, är den nationalsyndikalism som spelade en stor roll i södra Europa, från Portugal till Italien, under tiden runt 1930-talet. Vi har under en längre tid försökt att dels publicera och förklara nationalsyndikalistiska texter på webblogg Oskorei, dels att författa nya. Några av dem nedan:
En artikel om den spanska nationalsyndikalismen och dess stora namn, står att läsa här:
http://forum.skadi.net/showthread.php?p=437852#post437852
En äldre artikel på svenska om den portugisiska nationalsyndikalismen:
http://forum.skadi.net/showthread.php?t=48369
Ett par blogginlägg om den italienske nationalsyndikalisten Sergio Panunzio:
http://oskorei.webblogg.se/010506071354_sergio_panunzio__frn_revolutionr.html
http://oskorei.webblogg.se/130506074949_sergio_panunzio_om_stat_och_nati.html
Mina funderingar om ”tredje vågens” nationalism, det vill säga nationalsyndikalism mer eller mindre:
http://oskorei.webblogg.se/130506090433_tredje_vgens_nationalism.html
Om Falangismen
Den första artikeln är värd en närmare betraktelse, och några kommentarer.
Personligen har jag alltid känt att vem som gjorde vad, och de exakta årtalen, är mindre intressanta. Man kan inspireras av José Antonio som person, men minst lika viktigt är innehållet i idéerna.
Vi läser då att en av de första nationalsyndikalisterna, Ramiro Ledesma Ramos, byggde sin politiska världsbild på en kombination av idealistiska filosofer som Fichte och Spengler och det anarkistiska fackförbundet CNT, NSDAP:s och Mussolinis revolutionära nationalism, och en inhemsk filosof vid namn Ortega y Gasset.
Vi läser även att det fanns en revolutionär monarkistisk rörelse i Spanien som kallades Carlisterna, som låg nära nationalsyndikalisterna i sitt motstånd mot etablissemanget, i synen på ekonomin, och i korporatismen. De hade en egen milis, och fick visst stöd av Mussolini.
Vi läser vidare att Jose Antonio Primo de Rivera var från en adlig släkt, och inspirerades av Spengler, Keyserling och Ortega. Han såg den materialism och nihilism som marxismen och kapitalismen stod för som ett hot mot den spanska kulturen, och han uppskattade vare sig den spanska arbetarklassens lidanden eller den gamla högerns korrupta stil.
Joses tankar om den ”kreativa minoriteten”, alltså att en liten grupp auktoritära och självuppoffrande idealister kunde införa nationalism och social rättvisa, påminner starkt om den traditionellt indo-europeiska inställningen till politiken (jfr. Männerbund och Schmitts begrepp suverän).
Därefter följer det viktigaste stycket i hela artikeln, där innehållet i Joses idéer beskrivs:
Earlier I mentioned the ”generation of ’98” who Jose Antonio sought to emulate making the FE a literary as well as a political movement inspite of being ignored by the leading intellectuals of of that era. He did attract a literary following of poets like Rafeal Sanchez Mazas, Samuel Ros, Dionisio Ridruejo and others which helped to cement the Romantic tone of the group which provided a major draw for idealistic and violent Fascist university students which was always a major element of the FE. The tenor of the material putout by the FE became heavily laden with ultra-traditionalistic rhetoric of sacrifice, transcendence, violence and ancestral idolization which is best remembered by Jose Antonio’s famous metaphor about the ”dialects of pistols and fists” which was wrongly viewed by the government and the radical left, and some of the less high brow Falangists, as an incitement to terrorism which encouraged government repression and leftist violence.
National Syndicalism as advocated by Jose Antonio and the original FE differed from Italian corporatist arrangements in which the firms with a given industry were placed within a ”corporation” governed by an administrative board comprised equally of workers, capitalists and state selected representatives. By contrast the syndicates advocated by the FE were organized by the state to be ”vertically integrated”( i.e. all private firms within a given industry belonging to a single syndicate) organizations run by the worker themselves with governmental macro economic planning intended to end usury and stock market speculation while maintaining private property and protecting small land owners and shopkeepers. The state intended for the syndicates to run themselves via a populist ”industrial democracy” whose purpose was to reduce class conflict, raise wages and end the feudal nature that defined Spanish capitalism of the era. Labor disputes were meant to be handled by an arbitration system similar to the ”comites patitarios” system practiced by the Primo de Rivera dictatorship.
National syndicalism as promoted by the FE differed from the libertarian/anarchist syndicalism pushed by the CNT. Libertarian socialism of the day advocated localized worker ownership with no ”rationalization of production” on an industry wide scale. Libertarian socialism of the era was violently anti-clerical, opposed to any national state formation or traditionalism or any form of capitalist enterprise on any level. Any contact between communities would be one basis of independent worker councils with no over arching institutional frame work directing societal or industrial affairs.
Vi ser alltså att nationalsyndikalismen var både mer realistisk än anarko-syndikalisterna, som fantiserade om att avskaffa staten helt och dessutom motsatte sig alla former av traditioner. Dessutom var den mer frihetlig än den rena korporatismen.
Sedan läser vi om något som vänstern sällan nämner idag, nämligen att även idealister som nationalsyndikalisterna utsattes för våldsam åsiktsförföljelse av den spanska vänstern, vilket även innebar rena mord. Som följd av detta tvingades man motvilligt skaffa sig en egen milis, kallas Falange de la Sangre, Blodsfalangen.
Falangisterna och Carlisterna tog sedan aktiv del i Spanska Inbördeskriget mot kommunister, anarkister och separatister. Men trots att man vann kriget, så förlorade man segern. General Franco lät visserligen falangister få höga poster, och lät hylla Jose som en nationell hjälte (vid det laget hade han mördats i fångenskap av vänstern. Detsamma hände med Ledesma trots att han lämnat politiken). Men han var inte intresserad av falangismens idéer, utan kombinerade en ganska klassisk katolsk diktatur med pseudo-liberal ekonomisk politik.
Om skribenten: Joakim Andersen
