På webblogg.se har man möjlighet att lista sina favoritfilmer. Jag har valt att lista två filmer med en nihilistisk underton, som avslöjar hur det moderna samhället egentligen fungerar (Pusher och Happiness), en film som är en ”sann myt” (Sagan om Ringen). Och så har jag lagt upp Once were warriors, som handlar om en maorisk arbetarklassfamilj, familjen Heke.
Fadern i Hekefamiljen, Jake, är ättling till slavar, och han har helt förlorat sin maoriska tradition och kultur. Istället super och slåss han på helgerna, och han har ett djupt självförakt som driver honom till detta. Alltför mycket skall inte sägas om handlingen här, den kan ses dels som en stark socialrealistisk film om fattigdom, alkoholism och våldets arv som förs vidare från generation till generation. Den kan även ses som en radikalkonservativ film om vad som händer när ett folk förlorar sin kultur, och reduceras till en historielös massa av proletärer. I det perspektivet är den lika sevärd för en svensk eller en navahoindian som för en maorier. Och eftersom det aldrig görs några filmer om svenskar som återfinner sina egna rötter som alternativ till konsumtionssamhället, så får vi hålla tillgodo med scenerna av maorier som gör det. Ett tag till…
Att leva i ett historiskt vakuum
Vi lever nämligen i ett historiskt vakuum. Vårt samhälle och våra liv är fullständigt frikopplade från det förflutna, och man hör aldrig några referenser till våra förfäder i vår vardag. Ett extremt tydligt uttryck för detta är att nationalsången och flaggan inte får användas på vissa skolor för att det kan kränka icke-svenskar (som rimligtvis flyttat hit just för att de vill bli svenskar, och som vad jag vet aldrig ens uttryckt att de känner sig kränkta av en svensk nationalsång). Ett lika extremt uttryck är att torshammaren och hakkorset, och ibland även odalrunan, järnkorset, sigrunan och så vidare, förbjudits och kan tolkas som hets mot folkgrupp. Det kan alltså i Sverige vara straffbart att bära några av de äldsta symbolerna vårt folk äger!
Nu skyller de politiskt korrekta gärna detta på ”nazisterna”. ”Det är bara för att nazisterna stulit dessa symboler”, gnäller de politiskt korrekta och försöker framstå som sårade oskulder så fort denna situation förs på tal. Vad de inte inser är att detta är fullt naturligt. Ingen annan är nämligen det minsta intresserad av vårt arv, så alternativet hade varit att det helt fallit i glömska. Om ens intresse för den är så litet att man lägger sin plånbok på en bänk i flera dagar, så kommer någon annan förr eller senare att plocka upp den. Detsamma gäller den där tjejen man aldrig ringer, och de där runorna man struntar i. Det går alltså inte att skylla situationen på ”nazisterna” utan skulden ligger helt och fullt hos de politiskt korrekta som är historiskt frikopplade.
Om förebilder
Ett tydligt tecken på att vi lever i samma historielösa situation som Jake Heke är våra ungas val av förebilder. De serveras av media ett antal potentiella förebilder (och när man är 14-15 är det löjligt att kräva av en att man ska ifrågasätta det här), såsom gangstarappare, Che Guevara, Darin, bin Laden, Paris Hilton, och så vidare. Gemensamt för dessa är att de i de flesta fall har noll koppling till vår svenska kultur och vår svenska historia. Våra unga försöker alltså vara något de inte är. Gemensamt för dessa förebilder är också deras historielöshet. Gangstarappen har inte 50 år på nacken, Che Guevara inte heller. Det moderna samhällethar ytterligt korta tidsperspektiv.
Nu kan man notera att det här drabbar våra nysvenskar på samma sätt som Jake Heke och de etniska svenskarna. 50 Cent är en lika usel förebild för en sverige-alban som han är för mina kusiner, men det får politikerna upptäcka själva.
Situationen blir extra tragisk eftersom vår historia är full av förebilder, som dessutom är som vi. Att efterlikna afro-amerikanska förebilder när man är nordeurope är som att försöka ta på sig en annan människas tröja, att tvinga sig in i en storlek XS när man är M. Att återupptäcka och på ett djupare plan verkligen identifiera sig med sitt arv är en långvarig process, det påminner om att göra sig av med ett missbruk, men själv känner jag mig mer och mer som en andlig ättling till Oden, Marcus Aurelius, Cuchulainn, Hagen av Tronje, Nils Dacke, Julianus, Mussolini, Strindberg och en lång rad andra inspirerande historiska europeer. Och jag kan garantera att man mår betydligt bättre av det än av popikoner som Che och 50 Cent.
Det indo-europeiska arvet är rikt och mångsidigt. Där finns förebilder och arketyper i mängder, och den som vill vara en frihetskämpe kan hitta mycket inspiration i figurer som Boudicca, John Ball, Nils Dacke, Engelbrekt, Vendeen eller Müntzer. Eller för den delen Tor, folkets vän. Detsamma gäller den som söker förebilder för krigararketypen, ”starka kvinnor”, eller poeten/diktaren. Allt finns redan i vår historia. Vi behöver bara återupptäcka det, och samtidigt återupptäcker vi oss själva.
Det kan även tilläggas att även för samhällsbyggaren är vårt arv vackert, inspirerande och djupt. Varför ska vi svenskar ägna oss åt att fantisera om ”proletariatets diktatur”, när vi redan har en modell för det goda samhället i Dumexils beskrivning av den första funktionens primat? Varför ska vi mödosamt återupptäcka hjulet med grubblerier kring ”frihetlig socialism” när den katolska samhällsfilosofin redan funnits i hundratals år? Varför ska vi ägna oss åt ”autonoma” drömmar om ”mängden” när vi kan slå upp Dumezils beskrivning av våra förfäders ”konfusionistiska” ekonomi istället? Våra förfäder hade tiotusentals år på sig att skapa det goda samhället, marxisterna och nyliberalerna har bara haft några hundra. Man kan fråga sig vilka som hunnit längst. 😉
Om skribenten: Joakim Andersen
