Dumezil har skrivit flera böcker om våra indo-europeiska förfäder, där han nått slutsatser om deras äldsta historia, världsbild och myter genom att jämföra myterna och religionerna hos indier, iranier, italiker, kelter och germaner. Dumezil är den främsta förespråkaren för den trifunktionella tanken, alltså iden att indo-europeerna skiljde sig från andra folk genom att indela världen, gudarna och samhället efter tre funktioner: suveräniteten, makten, och välståndet. Deras kastväsende var uppbyggt utifrån dessa tre (präster, krigare och bönder), deras gudar var uppdelade efter dessa tre (Oden, Tor och Frej), även djur och färger kunde ses som uttryck för de tre funktionerna.
I boken Destiny of a King jämför Dumezil iranska och indiska (och i viss mån även keltiska, italiska och germanska) myter om ”den första kungen”. I Iran koncentrerades dessa myter till en enda person, Yima/Jamsid, medan det i Indien var så att myterna handlade om flera olika personer (Yama, Vasu Uparicara och Yayati). Dumezil menar att detta beror på att den iranska traditionen tidigt blev förändrad av den zoroastriska religionen.
I både Iran och Indien var ”den första kungen” suprafunktionell, alltså han stod över alla de tre funktionerna. Denna kung gav alltså sina undersåtar både välstånd, hälsa och långa liv, fred och försvar, samt var en religiös ledare och gudarnas vän. Relationen till gudarna var så god att Vasu Uparicara fick en magisk kristallvagn av guden Indra, som han kunde flyga runt i rymden med. Även Yima fick något liknande, en tron som drevs av drujerna (demoner i iransk tro) till att flyga med. Det var även Vasu och Yima som stiftade nyårsfirandet i Indien respektive Iran (newrooz, som infaller 20/3, på vårdagjämningen).
Men både i Indien och Iran förlorade den första kungen allt genom en enda synd, genom den mest oförlåtliga synden av dem alla i den iranska traditionen (och en inte särskilt populär synd i Indien heller); lögnen. I Iran berättas hur Yima blev högmodig, och jämförde sig med gudarna. Detta var uppenbarligen en lögn, eftersom det inte var fallet, och som följd av det förlorade han sin xvarra (xvarra översätts med ”Glory”, det tycks vara en sorts egenskap som ger tur och auktoritet), och blev tiggare istället för kung. I Indien finns det flera olika versioner av kungens lögn, men en vanlig är att han ljög i en teologisk diskussion mellan visa män och gudar (visserligen till stöd för gudarna, men ändå en lögn).
Indo-europeisk sakral geografi
Dumezil tar även en närmare titt på hur indo-europeerna beskrev världen. Den som läst Evola kommer att känna igen hans begrepp Axis Mundi, och världens Pol. ”Den första kungen”, Yayati råkar i knipa efter att ha retat sin magikunniga svärfar, och som straff förlorar han sin ungdom. Hans enda möjlighet att klara upp situationen är om någon av hans söner lånar honom sin egen ungdom i tusen år. Av Yayatis fem söner, är fyra ovilliga till detta, men den yngste gör det. Som följd av detta förvisas de fyra ohjälpsamma sönerna till att bli kungar i barbarriken, medan den yngeste sonen får ärva Yayati och bli kung över arierna i världens mitt.
Indierna såg alltså världen som indelad i fyra delar, runt ett femte centrum (som var mer heligt, mer ariskt, än de fyra barbariska delarna). Kelterna gjorde samma indelning av Irland, fyra delar runt Meidh/mitten med den heliga huvudstaden Tara. Iranierna hade en lite simplare indelning i tre (Rom i väst, Turkestan i öst, och det heliga Iran i mitten). Det är inte omöjligt att germanerna också gjorde en tredelning av sin värld, som då dessutom stämde överens med de tre funktionerna: Ingveoner (Frej), Hermioner (Oden) och Istveoner (Tor). Den indo-europeiska geografin bygger hur som helst på ett heligt centrum, omgivet av barbariska utländer.
En intressant detalj är att nyårsfesten instiftas genom att Yima/Vasu planterar en påle (?) han fått av guden Indra, i marken i det heliga centret. Detta påminner ju starkt om tanken om världens Pol, men det är inget Dumezil tar upp utan bara en tanke.
Maktens feminina aspekt
Yayati får en dotter vid namn Madhi. För att hjälpa en brahmannovis i knipa, lånar han ut sin dotter till denna. Novisen måste ge en mängd heliga hästar till sin mästare, och för att få sådana hästar lånar han ut Madhi till tre olika barnlösa kungar och en ksatriya som blivit brahmin. Hon föder var och en av dem en son, och blir sedan oskuld efter varje födsel. Dessa söner blir sedan kungar i var sin del av världen.
Dumezil hittar samma myt och samma arketyp på Irland, där en kungadotter vid namn Mebd får söner med olika lokala herremän, och där dessa söner sedan blir lokala kungar. Vad det egentligen handlar om på ett plan är en symbolik där makten beskrivs som en kvinna. Hon har tre krav på sina potentiella män, de får inte äga vare sig fruktan, avundsjuka eller girighet/glupskhet (avarice). Detta är samtidigt de tre egenskaper som är dödssynder för krigare, härskare och bönder (de tre funktionerna) En härskare (första funktionen) som är avundsjuk/svartsjuk, kommer inte att fungera vare sig med sina vasaller eller sina grannar, och kommer att bli en tyrann. En krigare (andra funktionen) får av naturliga skäl inte ha fruktan. En bonde (tredje funktionen) bör inte vara girig eller glupsk. Makten är dessutom väldigt promiskuös till sin natur. Tanken känns igen från Evola, där sann makt är en maskulin egenskap som utmärks av att man inte påverkas av omvärlden (vare sig i form av fruktan, glupskhet eller svartsjuka). Den som äger denna maskulina makt kommer i sinom tid att attrahera den feminina makten, och kommer att vinna Mebd/Madhi. Vägen till sann makt börjar inom oss själva enligt detta synsätt.
Det kan tilläggas att i fallet med Yayati är det genom dessa dottersöner som han återfår sin forna status efter sin lögn, men det är en annan historia.
Om skribenten: Joakim Andersen
