En mindre debatt har tagit form i kommentarsavdelningen angående jämlikheten och inkomstutjämningen i ett nationalistiskt samhälle. Meningsskiljaktigheterna är sannolikt inte så stora egentligen, men det kan ändå vara av intresse att utveckla mina tankar kring det hela mer.

Inkomstskillnader är i sig inget problem. Olika människor arbetar olika mycket och har investerat i olika utbildning, och det är bara naturligt att det även märks i lönebeskeden. Problemet uppstår när man får ett klassamhälle, ett samhälle där olika svenskar lever i helt olika världar. Det finns redan idag många svenskar som växer upp i fattiga familjer i de invandrartäta förorterna, under minst lika dåliga förhållanden som mer pigmenterade ”förortskids”. Många av dessa unga svenskar väljer att identifiera sig med invandrarna mot Sverige, och jag har personligen svårt att klandra dem för det. För ”Sverige” har svikit dem. Om Sverige är lika me Göran Persson, Wallenberg och SVT, så har dessa ungdomar inget att tacka Sverige för. Sverige har sett mellan fingrarna med att deras föräldrar inte får något jobb, sett mellan fingrarna med att deras morfar har en skamligt låg pension, sett mellan fingrarna med att deras skola är usel, nedgången och kontrollerad av ungdomsgäng, sett mellan fingrarna med att de aldrig kunnat åka på semester under hela sin barndom. Och allt detta har Sveriges makthavare gjort för att de vill kunna sänka skatterna för de allra rikaste, hålla arbetslösheten uppe och lönerna nere, och lägga så mycket pengar som möjligt på ett demografiskt projekt där de försöker byta ut det egna folket under vår livstid.

Folkgemenskap
Samtidigt lever vissa svenskar i lyx och överflöd. ”Sessornas” rika vänner kan bränna tiotusentals kronor på en enda krogrunda, eller ett enda shopping spree. Kan man klandra förortssvenskarna om de har svårt att tro på folkgemenskap i det läget? Ett samhälle som är så uppdelat i klasser, där människorna har så olika liv och förutsättningar, som dagens Sverige kan inte ha någon folkgemenskap annat än i flosklernas och propagandans värld. ”Jodå, jag vet att din morfar inte har ett öre kvar efter att vårdavgiften är betald, och att han äter sämre än en intagen på Kumla. Men vadå, vi är ju alla sveeeeeeeeenskar.”

En sådan nationalism blir innehållslös, det blir folkgemenskap bara till namnet. Dessutom är det ett slöseri med mänskliga resurser, eftersom positioner i ett sådant samhälle går i arv. Aldrig så odugliga överklassbrats kommer i ett sådant samhälle alltid att vara garanterade topposter, medan många dugliga arbetarklassbarn effektivt hålls borta från samhällets elit.

Och det är på det viset vi kan återknyta till Nysvenska Rörelsens gamla tankar kring det klasslösa samhället. De är lika sunda nu som då.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.