Dagens inlägg blir något av en ryggdunkare, och dedikeras till de som gjort sig värdiga epitetet fosterlandets vargar, de hårt kämpande män och kvinnor som oförtröttligt motverkar nedmonteringen av vårt land, och utplånandet av vårt folk.
Eliters uppgång och fall; den eviga cykeln
Varje elit har en födelse och en period av framgångar, som sedan följs av en period av korruption och tilltagande svaghet, och slutligen döden, följd av en ny elit. Detta är allmänt känt, både ibn-Khaldun och Pareto har studerat fenomenet. Detta innebär vissa slutsatser avseende vårt eget land, och dess elit.
Våra eliter, i politik, media, ekonomi och universitet, som alltmer vuxit ihop till en enda överklass med delade intressen och överlappande världsbild, är nämligen inget undantag från lagen om eliters uppgång och fall. Tecknen på att deras tid i solen är över, och att de numera mer är ett hinder för folkets väl än en tillgång, är många. Det blir likaså allt tydligare att det numera snarare är användandet av fula knep än folkets väl som håller dem kvar vid makten. Överklassens tilltagande oduglighet och otidsenlighet kan indelas i tre huvudområden:
1. Bristande förståelse av världen
Överklassen avslöjar dagligen i sina interna icke-diskussioner hur lite de förstår vad som händer både globalt och lokalt. De saknar kort sagt de teoretiska redskapen för att förstå exempelvis etniska konflikter, eftersom de ”antirasistiska” och ”postmoderna” teorier de har är hopplöst trubbiga och klumpiga, och ständigt missar målen. En överklass som inte förstår fenomenet etniska konflikter är naturligtvis ganska allvarligt i ett mångetniskt samhälle… Ett exempel ur högen är att de inte kan förstå varför våra unga mår så dåligt, när vilken konservativ som helst inser att det är stölden av deras identitet och deras framtid som ligger bakom.
Lika dåliga redskap har överklassen när det gäller vår egen identitet. Deras bristande verklighetsförankring går så långt att många av dem på fullt allvar kan häva ur sig att ”det finns inga svenskar”. Läs Spengler, era nollor, vill man uppmana dem, men problemet är att de omformat den offentliga debatten på ett sådant sätt att de slipper lyssna på oliktänkande. Därför kommer de heller aldrig att kunna vara delaktiga i återskapandet av den svenska identiteten.
Detta är, i kombination med att de saknar teoretiska redskap, också symptomatiskt för en överklass på dekis. En levande elit är öppen för social mobilitet, den välkomnar de bästa ur folkdjupet och tillförs på så vis ständigt nya perspektiv, håller ständigt kontakten med folket vid liv. En överklass på dekis däremot stänger murarna runt sig, och låter nyrekryteringen styras av sådant som arv (har du märkt hur det blivit allt vanligare att deras barn når toppositionerna?), partiböcker och habitus. De kan motvilligt acceptera nya medlemmar i sina led, men då måste du låta dig stöpas fullständigt i samma form som dem, och i alla lägen följer partilinjen. I sina försök att inordna de ”nya svenskarna” under sig, är de dock tvungna att även släppa in en liten grupp överklassinvandrare i sina led (Kamali, Ruwaida, Adami och liknande), men även dessa får lära sig flosklerna utantill och dansa under partipiskan.
2. Bristande dygder och personliga egenskaper
En elit på uppgång utmärks av mod, offervilja, livslust, idealism, gruppsolidaritet och liknande dygder. Den svenska överklassen utmärks däremot tydligt av just frånvaron av dessa egenskaper. Man behöver inte vara tappad bakom en vagn för att misstänka att det inte bara var politisk korrekthet som gjorde att svenska journalister och politiker inte vågade ta Runar Sörgaards yttrandefrihet i försvar när han hotades av militant islam. Tvärtom låg det även en hel del feghet bakom det. De påstår att vi nationalister är rädda för islam, men deras egen rädsla är större och deras reaktion på den är ohedervärd.
Även gruppsolidariteten och idealismen lyser med sin frånvaro, vilket dels förklarar de höga löner och privilegier de gett sig själva (paradoxalt nog ökar deras löner i samma proportioner som deras mod och intelligens minskar). Ofta slår dessa privilegier över från de facto till de jure korruption.
Deras intellektuella förmågor har också atrofierat, och det är idag inget annat än vetskapen om hur pinsamt otillräckliga de skulle framstå i en debatt med exempelvis en nationaldemokrat som hindrar dem från att ge sig in i dessa debatter. Detta hänger delvis ihop med deras brist på teoretiska verktyg naturligtvis.
Kombinationen av bristande intellektuell förmåga och bristande idealism/ren korruption, är det som ligger bakom att de använder sin makt till att tysta all opposition. Vi befinner oss i den märkliga situationen att svenskarnas ledare använder skattepengar och polis för att göra livet så surt som möjligt för vad som faktiskt är en, ur svensk-etniskt perspektiv, lojal opposition.
3. Bristande kärlek
Allvarligast är dock den tredje punkten. Ledare kan vara både dumma och lata utan att göra allvarlig skada, men när de dessutom slutar att älska det folk de är satta att leda och skydda blir det en dödlig kombination. Våra ”ledare” älskar oss inte längre. Det är en ganska skrämmande insikt, och en insikt man därför helst håller på avstånd, men man måste inse för att kunna göra något åt det.
De älskar inte de svenska pensionärerna, och det är därför vi har den äldrevård och de pensioner vi har idag. Det är därför vi har ett Mångkulturår och inte ett År för dem som byggde landet. Svenska pensionärer är ärligt talat rätt tråkiga i överklassens ögon, invandrare är mycket mer spännande. Det är därför vi har den märkliga situationen att en svensk fattigpensionär kan få lägre pension än en nyanländ utländsk åldring får i äldreförsörjningsstöd.
De älskar inte de svenska tjejerna, och det är därför media lägger mer energi på att mörka etniciteten på våldtäktsmän än på att bygga upp unga tjejers självkänsla. Det är därför våra unga tjejer skär sig, det är därför de super, det är därför de knullar runt, och det är därför politikerna förbigår allt detta med totalt ointresse.
De älskar inte de unga svenskarna överhuvudtaget, oavsett kön, och det är därför fenomen som ”bötning” fortgår utan något intresse från våra ”ledare”. Det är därför våra ”ledare” skickade blommor när en ung invandrare mördades i Norge, men inte när unga svenskar mördats i Salem eller Stockholm.
De älskar inte den svenska arbetarklassen, annat än som valboskap. Det är därför begreppet klass försvunnit ut diskussionerna och ersatts av de ständigt lika förtryckta invandrarna.
De älskar inte de allra svagaste i samhället, och de älskar alldeles avgjort inte dig, kära läsare. De älskar inte dina föräldrar, de älskar inte dina syskon, de älskar inte dina barn eller din gamla mormor, för ni är alla trista, rasistiska och överpriviligierade svennar. Ni är reliker från en svunnen era som snart kommer att vara över, och ersatt av det härliga mångkulturella samhället. Och eftersom detta är deras övertygelse, lever överklassens maktposition på lånad tid.
Fosterlandets vargar; en ny elits uppgång
Jag antar att många läsare kontrasterat den nuvarande överklassens många brister med den svenska oppositionens dygder under läsningen av det föregående stycket. För allt det som vår nuvarande överklass inte är, det är den egentliga oppositionen, som har potentialen att bilda kärnan i den nya eliten.
Några råd är ändå på sin plats.
1. Världsförståelse
Världen är en komplex plats, och även om man har en intuitiv känsla för etniska relationer, är man tvungen att fortbilda sig på andra områden. Den svenska oppositionen lider en allvarlig brist på nationalekonomer, för att bara ta ett exempel. Universitetsstudier är därför inget negativt, förutsatt att man är medveten om att man kommer att utsättas för en hel del försök till hjärntvätt. Svenska universitet, särskilt vad gäller samhälls- och humanvetenskaperna, är inte röda, dom är illröda.
68-orna har lyckats influera hela samhället just genom sin kontroll av nyckelposter i den akademiska världen, och detta är värt att beakta. Ett försök att återerövra deras bastioner, varifrån de varje år massproducerar hjärntvättade lärare, politiker och journalister, kan vara på sin plats, och dessutom förse oppositionen med välutbildade tänkare och experter.
Samtidigt får man komma ihåg att människor är väldigt olika. En del är ”brahmin-naturer”, och dessa kan med fördel fördjupa sig i det rika intellektuella arv vi har (från Spengler till Evola). Men en del är krigarnaturer eller rentav bönder, och att ställa samma krav på dessa är bara skrattretande. De har sina egna uppgifter, vare sig sämre eller bättre, och att se dem som lägre stående för att de inte läst en massa böcker visar bara att man själv inte förstått dessa böcker. Ofta kombineras förövrigt detta förakt för obildade och obelästa med en kompakt motvilja mot att sprida det man läst till andra, ett motstånd mot att bli den folkbildare som ens belästhet förpliktigar en till.
2. Dygder
Oppositionen lider ingen brist på modiga människor, individer som oförtröttligt står upp för sina ideal i vad som än så länge är en mycket otacksam omgivning. Vad den däremot lider brist på är en annan dygd, nämligen framgång. Det är varje svensks plikt att lyckas, och även om det senmoderna klassamhället kan vara en synnerligen otacksam plats för dessa försök, måste framgång alltid vara det mål man satt sig.
Man kan även klargöra innehållet i begreppet heder, och då inte bara dess macho-aspekter (”en riktig man flyr aldrig en strid”) utan även dess mer jordnära och ”tråkiga” aspekter. Exempelvis ärlighet och gästfrihet. Att kärnan är förmågan till självdisciplin bör också inskärpas.
Man kan även sakna livslust i oppositionen, i kontrast till en ofta förbittrad och ressentimentbaserad puritanism. Det ligger på våra axlar att skapa en ny värld, ett nytt Sverige, och då skadar det inte om vi är kreativa, glada och positiva. I takt med att den nuvarande överklassens misslyckanden blir tydligare, kommer ett flertal svenska människotyper att vända sig till oppositionen. En del av dessa är synnerligen olika den puritanska folksocialisten, och uppnåendet av en syntes kommer då att vara av nöden för att skapa ett nytt land där alla svenskar kan känna sig hemma, även de som exempelvis är ”flummiga” konstnärsnaturer.
3. Kärlek
Detta är ganska självklart (de flesta av oss har sedan länge insett att ”nationalism är kärlek, inte hat”, och de som ännu inte gjort det är vanligtvis i 16-årsåldern. Och de kommer också att nå den insikten som led i sin personliga utveckling), och den enda kommentar man kan göra är vikten av att bevara kärleken till folket trots de många misstag dess enskilda individer ofta gör. Det senmoderna samhället är en väldigt förvirrande plats, och det är lätt hänt att enskilda individer gör misstag och hamnar snett eller råkar illa ut. Den sanna elitmänniskan utmärks i det läget av förståelse, hjälpsamhet och pliktkänsla snarare än skadeglädje eller känslokall och ressentimentbaserad ”jag-är-bättre-än-er”-elitism. Visst, vi är bättre än många av våra landsmän, men det innebär inget annat än ett större ansvar från vår sida.
En avslutande kommentar. I takt med att den breda befolkningens missnöje med den förda invandringspolitiken tilltar och blir omöjligt att ignorera, kommer vi att få se hur etablissemanget plötsligt blir invandringsmotståndare de också och hur de utvecklar en ”etablissemangspatriotism” i ett sista försök att behålla sina privilegier. Deras invandringsmotstånd kommer ofta att vara väl så inhumant som något vi kan uppbåda, men det kommer att röra sig om en helt artificiell skapelse, utan rötter i någon organisk svenskhet eller nationalism. Denna etablissemangspatriotism kommer sannolikt att vara vår svåraste motståndare hittills, då det kommer att ta lång tid för de vanliga medborgarna att inse hur artificiell och falsk den är, och eftersom de vanliga medborgarna är så svältfödda på att få höra något som ens påminner om nationalism i det offentliga samtalet. Vi såg hur framgångsrika Folkpartiet var när de lovade språktester (något de sedan ”glömde bort” att genomföra).
Vi måste vara förberedda på detta stadium, dels genom att ständigt inskärpa den nuvarande överklassens skuld till den uppkomna situationen, dels genom att poängtera den organiska naturen hos vår nationalism i kontrast till deras artificiella, innehållslösa, och dels genom att föra fram alternativ även på det socio-ekonomiska området som tydligt kan kopplas till vår organiska nationalism. Vi måste kort sagt ha ett fullskaligt, i ordets egentliga mening revolutionärt, alternativ, och inte vara begränsade till bara borgerligt invandringsmotstånd.
Närliggande inlägg från Manarkon och Si Vis Pacem Para Bellum på samma tema:
Uppmaning till de modiga
http://www.manarkon.se/article/40/uppmaning-till-de-modiga-talamod-och-fokus
Återerövrandet och återupprättandet av vårt samhälle
http://sivispacemparabellum.blogspot.com/2005/12/terervrandet-och-terupprttandet-av-vrt.html
Om skribenten: Joakim Andersen
