Nyligen så brann debatten om i diskursen benämnt som – ”näthatet” och flera tidningars beslut att förmoderera läsarkommentarer för att garantera en rumsren, angenäm debatt. Det slog det mig hur enskilda debattörer från gammelmedia tenderade att uttrycka en närmast total oförståelse för hur denna åtstramning av debatten skulle kunna ses som något som helst maktmedel eller försök till censur. Med detta inlägg ska jag försöka ge ett nytt perspektiv genom att söka efter förklaringen i de två dominerande ideologiernas mytologi.
I – Den obegränsade människan
Liberalismen och socialismen delar flera likheter på grund av att vederbörande ontologier utgår från samma modernistiska antaganden om människan, eller snarare att de båda utgår från varsitt estetiskt skilt, dock i kärnan likartat – mytologiskt naturtillstånd med bakgrund i Rousseaus respektive Marxs optimistiska fantasi. Detta mytologiska och fjärran förlagt naturtillstånd är anledningen till att båda ideologierna men framförallt liberalismen innehar en anti-antropologisk karaktär där människan som väsen antas ta formen av tabula rasa. Människan hyser alltså inga konkreta tendenser, universell samt partikulär essens. Grunden till ideologiernas utopiska och därmed riskfyllda karaktär vilar på denna anti-antropologi. Om människan är obegränsat formbar är det endast de terapeutiska verktygens kvalitet som avgör tidsrymden mellan nutid och utopi. Denna enande beskaffenhet gällande synen på människan får i slutändan effekter på hur begrepp som frihet och rättvisa definieras. Liberaler och socialister såg genom historien sig själva som upprorsmakare mot en korrupt, omänsklig, orättvis och förslavande böjelse bland särskiljda makthavare och sociala grupperingar. Den absoluta monarken och den kapitalistiska klassen är respektive världsbilds unika, historiska nemesis. Idag har de båda dock enats kring en sentimentalt grundad, diffus och exklusivt retorisk fascist som huvudmotståndare. Denna diffusa fascism utgör idag det absolut största hindret för införlivandet av den kommande gyllene tidsåldern dit vi alla kommer lotsas genom den obegränsade utvecklingen och tillväxten. En oklar karaktär lämnar inte mycket över till nyansskillnader, obekväma åsikter är alltid samma feodala klenoder. Ibland med en nymodig, extra obehaglig fernissa.[1]
II – Elitteorin och den kulturella hegemonin
Den socialistiska tänkaren Vilfredo Pareto beskrev med sin elitteori historien och nutiden som en berättelse av ständigt konkurrerande och efterträdande eliter, eliter som upprätthåller och tvingar på resten av samhället en särskild världsbild. Som högerradikal instämmer jag i att makten över folks världsbild genom historien erhållits av olika interdependenta och överlappande maktkluster men även och detta kan vara värt att betona – att samhället alltid kommer styras av en oligarki i någon form. Detta faktum gäller även dagens västvärld och Sverige, trots att makten åtminstone utåt sett antar mer kryptiska former. Gärna via användandet av tomma floskler som demokrati, tolerans och jämlikhet.
Ja, det stämmer att eliters makt i forna tider tog formen av förmåga till brutalt, fysiskt våldsmonopol. Men det bör erkännas att ett våldsmonopol även till stor del vilar på en kulturell konsensus som ger våldet legitimitet. När Johannes Gutenberg under 1400-talets mitt uppfann tryckpressarna och indirekt gav upphov till det civila samhällets kom makt och inflytande att rent av förutsätta olika sociala gruppers förmåga organisera och forma en idémässig hegemoni inom kulturen. ”Kultur” definierat som de själva attityder och fundamentala ontologiska antaganden som ligger till grund för ett samhälles gemensamma syn på världen. Marxisten och teoretikern Antonio Gramsci föreställde sig att politisk framgång i en stat med ett starkt civilt samhälle är beroende av kulturellt inflytande. Detta då det rådande systemets grundläggande värderingar reproduceras via samhällets till synes apolitiska institutioner. Juridik, forskning, journalism, underhållning med mera är inte ett uttryck för ett särskilt regerande partis nycker. Det är institutioner som formar och reproducerar bilden av vad politik är, hur den förväntas bedrivas och vilka frågor som är legitima att sätta på agendan. De värderingar dessa institutioner omfamnar kommer reproduceras både bland morgondagens elit, för att sedan spilla över till massorna. Det säger sig självt att en grupp som innehar kulturell hegemoni inte endast kommer främja vissa värderingar utan även osynliggöra andra i diskursen.[2] Dissidenter kommer likaså att uppleva social utfrysning när de ämnar göra karriär inom institutioner med kulturellt inflytande. Speciellt om de dömts till persona non grata via mediala spektakel – informella rättegångar.
Dagens etablissemangsmänniskor- både liberaler och socialister – sittandes på höga samhällspositioner verkar ha svårigheter att se sig själva som innehavare av kulturell hegemoni minst av allt ger de uttryck för att underskatta vad en sådan position erbjuder för inflytande i praktiken. Liberalismen och socialismen är fientligt inställda till en viss sorts elit, deras respektive historiskt förankrade nemesis, och denna nemesis fiktivt nutida form. Denna nemesis står som symbol för oligarki och elitstyre per excellence. Systerideologiernas utopiska framtidssyn innehåller på pappret ingen elit överhuvudtaget. Liberalerna har visserligen i mångt och mycket givet upp hoppet om det totala folkliga inflytandet och istället övergått att se på statens involvering i människors vardag med skepsis. Marxismen erkänner ett elitstyre i proletariatets diktatur, men utopin har alltid varit det statslösa och frihetligt klasslösa samhället. Ett samhälle som genom historien har visat sig totalt lönlöst att blomma upp ur revolutionens senare faser. Att ideologierna inte accepterar Paretos tes om ofrånkomligheten av elitstyre är farligt, för det gör profeterna i etablissemanget oförmögna att se sig själva som en nuvarande elit med reella maktmedel. Minst av allt vill de kännas av att bli kallad för en elit.
Som en instickare bör i detta sammanhang även liberalismens relation till formell kontra informell makt tas i åtanke. Liberaler har av tradition gett uttryck för en fetischism av det förstnämnda. Grundlagar, dekret och juridiska institutioner ses som fundament för en jämlik och rationell samhällsutveckling. Enligt lagen innehar samtliga medborgare identiska rättigheter och förutsättningar, liberalen står ofta blind inför det faktum att inte all makt utgår från pappersdokument. Nepotismen mellan likasinnade inom etablerade kulturkretsar låser effektivt ut dissidenter i kylan. I alla andra fall av nepotism ses företeelsen av liberaler som någonting farligt, irrationellt och utvecklingshämmande. I de fallen brukar aktiviteten benämnas ”korruption”.
III – Patologin framträder
Det är således liberalismens och socialismens mytologi – snarare, resterna av ett redan idémässigt förfallet meta-narrativ – som ligger till grund för flera av anhängarnas blindhet inför sin egen maktfullkomlighet. Kombinera den sentimentala synen på respektive rörelse som ett rebelliskt uppror – försatt i en tidlös kamp mot sin omänskliga, förslavande nemesis – med avfärdandet av Paretos elitteori och en patologi framträder. De egalitära förkämparna har, är och kommer fram till införlivandet av sitt himmelrike på jorden att hysa en självbild där de är försatta i ett evigt underdogtillstånd. Vakthundarna som ständigt sparkar uppåt mot en sjukdom som i deras frånvaro, men även under deras vakande ögon, åter igen riskerar att blomma ut. Vare sig den tar sig formen av tsarväldet eller svenskar från medelklassen som röstade på sverigedemokraterna. Därför är liberaler och socialister i många fall oförmögna att se sig själva som en del av en elit, specifikt en elit vars kulturella hegemoni tillbringar dem otroligt inflytande över såväl politik som vardagslivets enskilda individer. Det är en ytterst obehaglig patologi, fröet till både en mjukt framtonad och ytterst konkret totalitär utveckling. I samma andetag som dagens de facto elit formar orden non serviam med läpparna har de inga problem med att klämma åt otydligt definierade manifestationer av sin eviga fiende. Snopet för den vardagliga människan som råkar gilla att tänka olika.
Relevant:
Oskorei – Vilfredo Pareto – fascismens Karl Marx
1. Observera lanseringen av det hysteriskt intellektuellt ohederliga begreppet ”postmodern nazism”.
2. Antonio Gramscis tankar presenteras utförligt i Selections from the Prison Notebooks (1971).
Om skribenten: Mikael Andersson
