Jag har länge tänkt att det vore på sin plats med en kort notering här på Motpol om en av rockhistoriens stora legendarer Jim Morrison, sångare i The Doors ett av 60-talets absolut bästa band.
Det råkar nämligen vara så att Morrison, förutom att vara en gudabenådad sångare, tycks ha haft en del intressen som gör honom mer intressant än gemene rocklegend.
Efter att i tonåren ha upptäckt Nietzsche och därefter utvecklat ett vidare filosofiskt och litterärt intresse som förde honom till Baudelaire, Rimbaud, Celiné och William Blake, och sedan blivit djupt inspirerad av beatgenerationen, framför allt av Kerouac och dennes episka On the Road, kom Morrison att börja intressera sig för gamla religioner och myter, mysticism och symbolism.
Av Morrisons inspirationskällor kan framför allt nämnas Joseph Campbells The Hero with a Thousand Faces, ett viktigt verk inom komparativ religionsforskning som behandlar hjälten som arketyp.
Han kom sedan, i sitt sökande efter det ursprungliga, att dras till den gamla nordamerikanska religionen och kulturen. Detta är något som även kom att spela en stor roll i Morrisons uppträdande och scenpersona då han började utföra shamanska danser och kalla sig för ”The Lizard King”. Han kom även att identifiera sig själv med Dionysos.
Fram träder här alltså ett tydligt intresse för gamla traditioner och myter och ett omfattande antiliberalt tankegods. Detta leder oss till slutsatsen att Jim Morrisson inte helt passar in i den bild av hippien som vi är vana vid.
Som bekant dog Morrison tragiskt vid endast 27 års ålder och vem vet vad han mer hade kommit att ägna sig åt om han fått leva vidare. Kanske hade han kunnat influera sin och kommande generationer i en mer vettig inriktning och kanske idag till och med åkt på turné med den spenglerianska sextiotalsgruppen Changes?
Om skribenten: Michael Nordlind
