När man söker efter konstnärliga skapelser som ger ett sant, äkta och berörande intryck kan det vara värt att ta en titt på den asiatiska filmkonsten. I jämförelse med den västerländska filmen är denna inte alls lika moraliskt degenererad. Den bär fortfarande tydliga spår av traditionella värden och tidlösa ideal, såsom heder och ära, vördnad inför föräldrar och äldre, naturlig kärlek mellan man och kvinna etc. Därtill är också viktiga inslag ofta skildringar av kampen och kriget, som ofta målas upp med en raffinerad estetik och en poetisk, kontemplativ storslagenhet.
Med dessa inledande ord i beaktande skall jag här redogöra för en kinesisk film som kom att beröra mig ända in i hjärteroten.
Filmen ifråga heter Wo de fu qin mu qin (på svenska: Vägen hem) och i huvudrollen ser vi den fantastiska Ziyi Zhang, som även medverkat i bland annat Crouching tiger, hidden dragon och House of flying daggers.
Till skillnad från dessa är dock det här ingen film som innehåller kampsport, krig och dylika våldsamheter. Nej, detta är en lugnt berättad, romantisk historia om en man som återvänder till sin hemby med anledning av att hans far nyligen gått bort. Mannens mor och hela byn sörjer den bortgångne eftersom han länge varit en viktig gestalt som denna lilla byskolans enda lärare.
Sonens möte med sin sörjande moder blir känslosamt. Hon vill bestämt att hennes döde man skall bäras hem för hand till sin sista vila, en gammal sedvänja som inte förekommer längre. De andra är dock skeptiska till detta. Som det uttrycks: ”- Bar någon gjorde man före kulturrevolutionen. Ingen gör det numera”. Sonen förstår dock så småningom hur mycket det betyder för modern och ser till att uppfylla hennes önskan. I hemmet får han syn på ett gammalt fotografi och börjar att minnas hur fadern och modern träffades och det är historien kring detta som vi sedan får följa under filmens största del. Med hjälp av återblickar förflyttas vi tillbaka till 50-talet och får följa de unga tu och se hur deras relation och kärlek inleds och utvecklas.
Filmen är nästan obeskrivligt vacker och gjorde ett väldigt starkt intryck på mig. Detta är mycket tack vare Ziyi Zhang, som med sin skönhet och närvaro gör varje bildruta närmast till ett konstverk. Hennes minspel och inlevelse är verkligen något utöver det vanliga och man kan inte undgå att redan från första stund känna sympati för henne i hennes enträgna kamp för att vinna hjärtat hos den några år äldre nyutexaminerade läraren, som anländer till byn från staden.
Filmen innehåller många ljuva ögonblick. Förutom den känslosamma skildringen av kärleksrelationen mellan läraren och byflickan kan exempelvis nämnas de vackra naturscenerna samt undervisningen i skolan, som kontrasterar starkt gentemot dagens helt förfallna svenska skolsystem, där lärarna saknar auktoritet, eleverna mår dåligt och där bildning och gott uppförande inte premieras.
Vid flera tillfällen i filmen ställs det moderna mot det traditionella. Gamla sedvänjor och handarbete lyfts fram som något viktigt och särskillnaden mellan de båda könen och deras respektive sysslor är tydlig.
Värt att notera är också att ”nutiden” i filmen är i svartvitt och dåtiden är i färg, vilket får förmodas är ämnat att ge bilden av att det var en bättre och ljusare tid förr, då fadern ännu levde och traditionella ideal i högre grad var rådande.
Vägen hem rekommenderas till alla med ett romantiskt sinnelag som uppskattar vacker filmkonst och traditonella värden. En berörande och känslosam upplevelse utlovas.
Om skribenten: Michael Nordlind
