Ett utmärkande drag i de skrifter Richard Wagner författade är de estetiska problemställningarna. Såsom skapare av både musik och text till de storslagna kompositioner som kom att bli hans kännetecken var han naturligtvis särskilt intresserad av förhållandet mellan ord och ton, dikt och musik. Musiken tillmäts här den mest framträdande ställningen, mycket till följd av en med tiden alltmer medveten estetisk åskådning hos Wagner. Han har en idealistisk syn på musiken såsom ägandes en särskild självständighet med förmåga till uttryck för det allmängiltiga, något ej andra konstarter kan åstadkomma på samma sätt.
Detta är en tankegång som han i hög grad delade med Schopenhauer. Denne hävdar musikens överlägsna särställning på grundval av dess förmåga att spegla den yttersta verkligheten, världsviljan, på ett primärt sätt. Enligt Schopenhauer är ju världen en manifestation av viljan i tid och rum, vilken olika konstarter sedan avbildar. Han hävdar dock att just musiken står utanför detta. Den är i sig själv en omedelbar avbild av världsviljan, vilket gör att den äger en betydligt starkare kraft och verkan än andra konstnärliga uttrycksformer.
Wagner, som var mycket intresserad av den indiska tankevärlden, kände att det förelåg ett samband mellan sin syn på musikens väsen, sin musikaliska arbetsmetod och den indiska föreställningen om återfödelsen. I tron på musikens unika förmåga skrev han:
”Nur die Musik vermag das wiederzugeben, das Geheimnis der Wiedergeburten.”
Musiken kunde alltså vara i kraft att åskådliggöra reinkarnationens mysterium.
Vidare så nedtecknade Wagner i Das braune Buch ett filosofiskt schema, i vilket han använder sig av ett flertal begrepp på sanskrit som är fundamentala för den indiska världsåskådningen. Här ställs musiken som upphöjd över världen, likt världsskaparen Brahma, och uppväcker längtan och minnen som kommer att leda tillbaka till sanningen och den ursprungliga harmonin, bort från den nutida differentieringen och kaoset.
Om skribenten: Michael Nordlind
