Närvarande: klippan, som vore den nyss uppstigen ur djupet, oslipad och obeboelig; havet, som dånat här sedan jordens födelse; ljuset, det gyldene, som flödat än längre – och himlen, som omger dem alla i ständigt nya former. Här härskar de fyra fundamenten i ett rått och oförfalskat tillstånd. De tar andan ur en.
– Renhet, tänker jag och tar ytterligare ett par steg på den branta stigen mot Drangarnír. Det vilar något obesudlat över denna plats. Resten av världen ter sig eroderad och korrumperad, men här på Färöarna talar naturmakterna helt utan artighet och maner. Ingenstans når stormarna samma styrka och ingenstans leker solstrålarna lika nyckfullt över berg och vikar. Om renhet är öarnas märke måste ödmjukhet vara dess besökares.
För en nordbo är det en sällsam upplevelse, som att komma hem, fast till tiden innan urhemmet började kultiveras och långt innan det slets sönder av folkomflyttningar. Det mesta är otämjbart i detta bortglömda hörn av Norden och de som trots allt klarar av att bo här är värda all respekt.
Färöarna består av arton tätt liggande öar och tillhör danska kungariket, men med långtgående självstyre. Hela ögruppen befolkas av knappt femtiotusen personer, varav merparten bor i eller runt huvudstaden Torshamn. Keltiska munkar ska ha kommit hit redan på 600-talet, men utan att bosätta sig permanent. Det gjorde däremot de danska och norska vikingar som ett par hundra år senare började kolonisera denna perfekta hållplats mellan Island och Skottland. Under andra världskriget ockuperades öarna av Storbritannien.
Fiske, turism och enstaka oljefyndigheter dominerar ekonomin. Färöarna är det enda land i Norden med en fertilitet över 2.0. Antalet skilsmässor per invånare är lägst, mindre än hälften så vanligt som i Sverige, och aborterna är bara en sjundedel. [statistikkälla] Så nog är det ett annat samhällsklimat alltid. Den utomnordiska invandringen år 2016 uppgick till 246 personer – många sannolikt från västeuropa – och arbetslösheten är låg. Förutom en och annan långväga turist syns bara nordbor på gatorna och antalet brott har nästan halverats under de senaste tjugo åren. Språket är som en blandning av danska och isländska, valjakt är en djup tradition (som ingalunda hotar någon art) och människor är nyfikna och vänliga. Detta är en etnisk oas, långt ut i havet, med karg och småskalig folkgemenskap.
***
Framför mig reser sig Stóri Drangur, en naturens triumfbåge, kolossal men likväl överskuggad av Tindhólmur. Marken skakar när Nordatlanten kastar sig mot klipporna. Det berättas att ett ungt par en gång bosatte sig på holmen men förlorade sitt nyfödda barn till en örn som tog det till en av de sylvassa topparna, flera hundra meter upp, än idag kallad Örnpiggen. Sedan dess lämnas klippön obebodd. Landskapet är öververkligt, sagolikt.
Färöarna är sannerligen en plats att hämta både styrka, hopp och ödmjukhet från – i kampen för ett renare och friskare Norden.
// H.L
Om skribenten: Henrik Lind
