– Värdegrund, värdegrund, värdegrund.
Sergeanten tittar med spelad stränghet på oss rekryter. Någon har visst råkat säga något olämpligt, men det är tydligt att de nya förhållningsreglerna mest irriterar, i synnerhet bland lägre befäl och meniga. Vi återgår strax till viktigare saker, som att gräva skyddsvärn och maskera tält. En lång vinternatt väntar.
***
Många förknippar nog fortfarande Hemvärnet med fikande farbröder med utgångna bössor och tveksam betydelse för totalförsvaret. Så kanske det är på sina håll, men det speciella insatskompani jag tagit värvning i består huvudsakligen av yngre, svenska män, i bjärt kontrast till den officiella marknadsföringen som ger sken av jämn könsfördelning och ett mysigt vimmel av etniciteter.
Utrustningsnivån är i paritet med ett reguljärt skytteförband. Vi har dock inte Ak5, men min finnige gruppchef är inte sen att påpeka att även om den nyare automatkarbinen är lättare att hantera, så är gamla Ak4 mer grovkalibrig och har bättre genomslagskraft.
– I Afghanistan har många av svenskarna den och jänkarna är sjukt impade! tillägger han stolt och jag väljer att just då inte diskutera den universalistiska värdegrund som legitimerar att Sverige krigar i främmande land.
Efter att ha kvitterat ut den digra, personliga utrustningen från mobiliseringsförrådet kör jag ensam i egen bil de tio milen till kasunen, en bevakad bunker där kompaniets vapen förvaras. I skuffen ligger alltså en fullt fungerande Ak4B och allt jag behöver för att kunna använda den är ammunition, vilket är ganska lätt att få tag i. Tanken svindlar. ”All politisk makt kommer från gevärsmynningen”, som folkmördaren Mao brukade säga. Sant, och besvärande berusande. Förvisso måste jag anmäla mig till vakthavande befäl vid kasunen inom två timmar, men det är ändå förvånande hur lätt det hade varit att bara avvika. Säkerhetsrutinerna har så här långt inte imponerat. Gubbarna vid mobförrådet begärde inte ens legitimation. Ren tur att jag är en snäll och ordentlig människa.
På andra håll är byråkratin i stället förlamande. Jag har slarvat bort de tilldelade långkalsongerna och ska köpa nya i en privat överskottsbutik med oregelbundna öppettider:
– Billigt nu med materiel, när så många förband läggs ner, eller? frågar jag butiksinnehavaren, mest för att konversera lite.
– Inte direkt, fnyser han. Det är helt godtyckligt. Ibland kan jag köpa in gamla fältuniformer och annat för en spottstyver men nästa gång kostar det en förmögenhet. Det är kaos nu, ingen vet något. Hör på detta: hemvärnet här har i flera år önskat ett bandfordon för trupptransport, men fått nej. Samtidigt, råkar jag veta, gick femton fabriksnya och helt oanvända bandvagnar nyligen direkt till skroten, från ett nedlagt arméförband inte långt härifrån. Man tar sig för pannan!
Jag nickar instämmande, betalar en tjuga för långkalsongerna och tackar för inblicken. Inte undra på att Sveriges försvar kostar mer än det smakar.
***
När det ett par veckor senare är dags för vinterutbildning på annan ort hamnar jag i samma grupp som Hanna, en sportig tjej i tjugoårsåldern som åker hem varje kväll. Hon och en korpral Johansson är förvånande nog de enda kvinnorna här, men medan Hanna är seriös och duktig utmärker sig Johansson direkt negativt. Hon utdelar order med syrlig arrogans, som om hon måste bevisa något, och är allmänt okamratlig. När det är dags att hålla kväll sitter hon bredbent på huk framför sin logementsäng, iförd endast arméns undertröja – och stringtrosor (inte arméns). Jäpp, just så, i flera minuter, under förespeglingen att hon letar efter något i packsäcken. Kravet att när som helst få spela ut hela sin kvinnlighet och rätten att sedan fördöma och anmäla alla som reagerar på det kan inte uttryckas mycket tydligare. Hon väntar bara på ett tillfälle att hugga.
Men vi går inte på det. Alla vet exakt vart de får rikta blickarna och kommentarer är givetvis helt uteslutna. En soldat har ju rätt att klä om, eller hur … Hur skulle gruppdynamiken fungera i skarpt läge, när det verkligen gäller att alla i en pluton litar på varandra till hundra procent, utan distraktioner och bisarra maktspel? Det händer något med män när en kvinna finns i närheten, även om hon inte har korpral Johanssons hang-ups (eller push-ups). Det kan ingen värdegrundsträning i världen ändra på.
Skarpt läge uppstår redan samma kväll, om än utan vapen. Några skidåkare har gått ner sig i en närliggande sjö och temperaturen faller. Den civila räddningstjänsten är långt borta så vi får snällt avbryta vår redan ransonerade sömn och skynda till undsättning. Johansson deltar inte.
***
Väl tillbaka på insatskompaniet är övningarna ofta mer underhållande än matnyttiga, som när plutonen får i uppdrag att frita en kommunalpolitiker som tagits som gisslan av terrorister – styrka B. Det är roligt. I full stridsmundering smyger vi i timmar genom landskapet för att i gryningen storma en röd stuga med vita knutar. Vild skottlossning utbryter (lösammunition) och rambofaktorn är hög. Men vi tar oss in. Fången är bunden till händer och fötter och har silvertejp över munnen. Det kan finnas försåtsminor så han måste befrias med stor försiktighet.
– Är han värd besväret? undrar någon. Det är ju bara en politiker.
Vi skrattar, men inte så att övningsledningen kan höra oss. Värdegrund, värdegrund. B-styrkan oskadliggörs och befälen är nöjda, men den finnige gruppchefen tycker att jag gott kunde ha skjutit lite mer.
Dagen därpå ska förbandsövningen krönas med en stor, samordnad attack mot rörliga mål och nu är också den reguljära armén inblandad. Insatskompaniernas uppgift är understödjande. Rökridåer driver över nejden och hela hemvärnsstyrkan rycker fram på samlad linje, alltså bredvid varandra. I skogen fungerar det måhända, men i öppen terräng ser det mest ut som ett fältslag från Krimkrigets dagar. Den lede fi hade förhoppningsvis skrattat ihjäl sig innan han hunnit meja ner oss alla med en enda kulspruta. Vem som gett ordern om denna befängda formering är oklart och hela övningen avbryts.
Mindre än ett halvår senare läggs förbandet ner och jag får köra tillbaka utrustningen till mobförrådet. Förtroendet för Sveriges försvar har gått från lågt till lägre, men min illiberala värdegrund är åtminstone rejält befäst.
Hemmet lär jag få värna själv, när den dagen kommer.
// Menige Lind
Om skribenten: Henrik Lind
