Jag känner en palestinier som längtar hem varje dag, hem till byn som jämnades med marken, hem till olivlundarna, bergen och gemenskapen. Han vet var i världen han hör hemma.
Som svensk är det annorlunda. Jag är redan där jag vill vara, men ändå inte. Min barndoms ängar är sedan länge bebyggda, förfulade, förstörda. Mitt folk sjunker allt djupare ner i självförakt och sömngångaraktig konsumism. Sverige är knappt ett land längre. Det är en politisk soptipp, en avstjälpningsplats för befängda idéer och allsköns lycksökare.
Det är svårt bland människor. De flesta ser inte, förstår inte, vill inte veta. Ytliga vänskaper uppstår ändå ibland, men blir med nödvändighet begränsade och inte helt ärliga. Att hitta likasinnade kräver tålamod och vardagen ackompanjeras för min del av en molande verfremdung.
Lättare är det i markerna, de som ännu inte missbrukats av det moderna, det vill säga. Sädesfälten, skogarna och vattnen, ekollonen som krasar under skorna, gladan högt ovanför en intet ont anande hasselmus – jag tillhör dem alla och de mig. Vi hör ihop.
Min vana trogen firar jag vårens ankomst genom att lägga mig på bara marken och sova en stund. Jo, faktiskt. Bara så här års är det möjligt utan att antingen frysa ihjäl eller ansättas av mygg och myror. En torr slänt duger gott, men det vill ju till att solen skiner.
– Är du inte rädd? frågar en av de begränsade kompisarna.
För vad? Inne i staden skulle jag inte ens överväga att somna i en park eller ens på bussen, men ute i markerna finns inget att frukta. Det enda jag är rädd för är att ännu ett smultronställe ska exploateras.
Kanske är det nedärvt. Hur fascinerande pyramider, palmlaguner och djungeltempel än må vara slår de i mig inte an samma strängar som min hembygds nejder. Det är rimligt att anta att de forntida människor som av någon anledning inte fann sig tillrätta här skaffade färre barn och/eller flyttade. Kvar blev de som kände starkt för bygden, en egenskap som gick i arv och förstärktes efterhand. Med tiden blir det därmed en del av ett folks gemensamma karaktärsdrag att känna samhörighet, inte bara med varandra, utan också med jorden under fötterna.
Eller så är det helt enkelt Folksjälen som viskar…
***
Regionernas landskap varierar men livet i en modern storstad skiljer sig inte så mycket från plats till plats. Människor som bara rör sig mellan TV-soffan, kontoret/lagret och stormarknaden kan lättare känna sig som nationslösa världsmedborgare. De ser samma program, bär samma pärmar och äter samma mat som miljoner andra, vilket också är hela meningen. Bland dem som flyttat långt längtar några säkert hem, men inför den moderna staden är vi mer lika, mer anonyma. Det kan nästan kvitta var man bor, om livet är så torftigt och standardiserat.
Jag har däremot svårt att se framför mig hur andra än pursvenskar mer än undantagsvis skulle söka sig ut ur tätorterna, ut till i skog och mark för att bara njuta och ströva. Där ute blir det plötsligt mycket tydligt vilka som hör hit och vilka som faktiskt inte gör det. Marken väljer de sina.
***
För min palestinske bekant är en vårskir bokbacke således ingenting, trots decennier i Sverige. Hans hjärta bor inte här.
– Hoppas du får återförenas med ditt folk och ditt förlorade land en vacker dag, säger jag till honom. Han nickar och svarar med ett leende:
– Du också, min vän, du också.
//Nilrik
Om skribenten: Henrik Lind
