Vattnet är stillastående. Det lätt att föreställa sig hur ytan i äldre tider kunde vara täckt av en hinna av animaliskt fett. Ett stycke kött eller en flottklump var för många fattiga pilgrimer ett kännbart offer.
Jag stirrar ner i den heliga källan i Sankt Olof, en liten ort i sydöstra Skåne. I bortåt tusen år har folk vallfärdat hit. De som hade råd lade mynt i vattnet. En del drack av det och hoppades bli helade i själ och kropp. Dricka låter jag bli, men jag stryker något av det på min panna. Vem vet, det kanske bringar tur.
***
Uppfattningen att vissa platser är heliga och att vandringar till dem kan ha en helande effekt finns inom alla stora religioner. Jerusalem, Vatikanen och Santiago de Compostela är några av de viktigaste vallfartsorterna inom kristendomen. Jag ska dock inte fördjupa mig i detta omfattande ämne denna gång, utan nöjer mig med att konstatera att intresset för att vandra som pilgrim har ökat markant under de senaste åren, inte minst bland protestantiska européer.
Vem var då Sankt Olof? Olof/Olav den Helige (995–1030) hette egentligen Ólafr Haraldsson och var kung av Norge mellan år 1015 och 1028. I Heimskringla beskrivs han som en ståtlig karl med talets gåva, en framstående krigare, omtyckt och ambitiös. Olav drömde om att ena det av ättefejder splittrade Norge, men tillbringade inte så mycket tid hemma, och hade ingen nära relation med ”asatron” där. I stället lärde han under sina många vikingafärder känna flera kristna, främst i Normandie där han också lät sig döpas. Enandet av Norge blev framgångsrikt men motståndet där mot kristendomen var betydande och Olavs metoder var ofta omilda.
När Knut den Store av Danmark anföll Norge år 1028 tvingades kung Olav i landsflykt. Efter ett år i Gårdarike (Ryssland) återvände han till fäderneslandet men stupade vid slaget i Stiklestad 1030. Han sågs som martyr och helgonförklarades och det finns otaliga berättelser om underverk kring hans lik. Han begravdes i Nidaros (Trondheim) där en stor katedral restes till hans ära. Runt om i det alltmer kristna Norden uppfördes hundratals S:t Olof-kyrkor, och Nidarosdomen blev ett viktigt mål för pilgrimer.
Olav den Helige räknas som Nordens äldsta och mest dyrkade helgon. I hednatid måste den som gjorde anspråk på kungamakt kunna anföra släktskap med Oden, men efter kristnandet kom helgonkungen Olav att överta rollen som alla legitima konungars stamfader, i alla fall i Norge.
Enligt en sägen ska den döende Olav ha tagit sig från Stiklestad till Lunkende på Österlen, och stupat där, varvid källan sprang fram ur jorden. Platsen blev med tiden Skånes största vallfartsort i den omfattande, medeltida S:t Olofskulten och tog sitt nya namn efter den. Än idag bär flera pilgrimsvägar hit, som delar i det stora europeiska nätverket av leder, och organiserade vandringar förekommer.
På en skylt vid kyrkan står följande:
Här helgades källan åt Olof den Helige, som brutit väg för nordborna till himlen och helgonen. Källan vid skogsbrynet ropade på pilgrimerna, kyrkans nio altare stämde in och människosjälens glada pilgrimssång svarade.
Här flockades pilgrimer under århundraden. De höll fram sin svaghet, sina sjukdomar och sorger – de tyngsta argument som kan bulta på dörren till ett kärlekshus. Helgonkungen Olof svarar med att hålla fram sin yxa, vapnet som blottlade hans dödlighet, och han hälsar oss: ”När jag brast handlade Gud med mig. Väg min brist i din hand och låt den levande Guden flöda igenom den – till din.”
Den som vill lånar hans yxa och stryker sig med den. Än har inte den siste fått läkedom och tröst här.
Man kan se det som en poetisk tolkning av hur kulten uppfattades av våra förfäder. Jag undrar dock vart yxan tog vägen, såväl den fysiska som i mer symbolisk bemärkelse.
***
Jag har traskat hit genom skogen från en annan ort längs leden, ungefär som en lat pilgrim skulle ha gjort. Min bil är således två mil bort men jag har läst busstidtabellen slarvigt. Det visar sig inte gå några bussar alls och mörkret faller, här mitt i ingenstans. Trafiken är sporadisk. Men jag har knappt ens fått upp tummen i luften innan jag får lift, hela vägen. Till och med min långa vandringsstav får plats, och jag hade ogärna lämnat den kvar.
Tursamt, onekligen.
//Nilrik
Om skribenten: Henrik Lind
