Ända sedan barnsben har jag uppfattat naturen som besjälad. Jag har kunnat betrakta ett träd eller en kulle och tänka: Det här är en person, en individ med en egen karaktär och vilja. Jag har kunnat följa en bäck och känna att den håller mig sällskap längs min väg – samma bäck, men med skiftande kynne och utseende.
Ibland har jag roat mig med gå uppströms, till någon bäcks källa, oftast för att finna att den i huvudsak är summan av ett antal rännilar från ett träsk eller våtmark, med en oklar början. Andra gånger har jag följt den åt andra hållet, mot havet, för att också där konstatera att den går upp i något annat, något större.
Men däremellan är den något, både i tiden och rummet. Den är till en början helt liten och obetydlig, växer sig allt större, samlar på sig allt fler sidobäckar, slingrar sig genom marker helt olika den den fötts i, störtar sig utför branter, smeker stenar tills de blir mjuka och gör till slut gemensam sak med hundratals andra små vattendrag, som då kan sägas bilda nya identiteter i takt med att de förenas. Få saker personifierar begreppet rum-tid lika bra som en bäck eller en å.
Men även förment död materia har framstått som personlig för mig. En sten har inte bara varit en sten, ett neutrum. Den har varit en han-sten eller en hon-sten, och detsamma gäller snart sagt varje annat ting som inte är direkt skapat av människohand. Det låter kanske nipprigt, men just indelningen i maskulina och feminina individer har alltid varit central, något jag byggt hela min världsbild på, nästan innan jag kunde prata. Att universum vilat på denna balans har för mig alltid varit självklart, långt innan jag visste att det fanns hela filosofier och religioner med samma tankemönster.
Man har försökt beröva mig denna djupt kända uppfattning. Om inte ens människor kan äga en sant könsbunden identitet, hur tusan ska då en sten kunna det? Man har också sagt mig att biosfären utgörs av molekylära strukturer och att någon själ kan den således inte besitta. Men vad hjälper det?
Inför ett gammalt träd känner jag likafullt en särskild vördnad. En liten planta inger inte samma respekt. Den kan jag dra upp och kasta bort om den växer som ogräs på min tomt. Jag daltar inte. Jag vill inte åsamka onödigt lidande, men drar mig ingalunda för att döda alltifrån möss till vildsvin om så behövs.
Men det ska mycket till för att jag ska acceptera att gamla, friska träd sågas ner. Kanske är det vetskapen om att de är de enda organismer omkring oss som blir avsevärt äldre än vi själva som gör det extra motbjudande att ta livet av dem. Deras historia kan vara hundraårig, rentav mångtusenårig. Deras rötter går djupt, och det i samma jord som våra fäder brukat, vördat och stridit för.
Mest av allt är det dock den där barnsliga urförnimmelsen av något besjälat, ja nästan heligt, som också gör att jag i timmar kan ströva längs okända djurstigar, planlöst och utan mål. Är detta min religion? Nej, sann tro omfattar mer än så. Men det är och förblir för mig en gåta, att inte fler söker sig ut i våra fantastiska, svenska marker för att finna inspiration och kraft. Jag möter aldrig någon.
Naturfilm i all ära, men verkligheten smäller högre.
//Nilrik
Om skribenten: Henrik Lind
