I
Jag ser ingen förtöjning, inget rep, ingen kätting. När viken återtar sin flytande form och genomskinliga gestalt kommer ekan att glida ut.
Vem färdas då i den, och vart?
II
Om någon tagit sig mödan att faktiskt resa denna sten hade man kunnat kalla det en strängt monolitisk installation: ”Detalj av liggande, underjordisk jätte som genom snötäcket räcker tungan åt himlen.” Men nu är det bara en stor, solitär stenbumling.
Med allt vad det innebär.
III
Hon döljer sitt ansikte, Jungfrun i isen. Giriga fingrar vill avtäcka henne, blotta hennes oskuld och göra henne tillgänglig för allt och alla, när som helst.
Men hon väljer orubbligheten.
IV
Innan Lillö av taktiska skäl jämnades med marken var borgen ett landmärke för folket och en ointaglig trygghet för riddaren, hans familj och trogna undersåtar. Nu finns bara grunden kvar. Men si – ibland reser sig fästningen ånyo i all sin ominösa värdighet, för att sedan raskt försvinna, tillbaka in i glömska och myt.
Är det en övning?
V
Ett vårdträd på gårdsplanen bringar lycka och välgång. Låt det leva. Skada det inte. Tag inte ens ett blad från det.
Hugg ner det och sjukdom och död skall drabba dig och din familj.
Detta kan inte nog understrykas i dessa tider.
VI
En spjutspets mot framtiden? En pyramid? Eller bara ett brofäste?
Välj själv men välj klokt för det finns ingen plats för ånger.
VII
Och ju närmare du tittar, desto fler detaljer ser du.
Det är oändligt, åt båda hållen.
//Nilrik
Om skribenten: Henrik Lind
