Netanyahu har just avskedat sin försvarsminister, Gallant.

Varför sparkar Netanyahu sin försvarsminister?
Försvarsministern har på många sätt framstått som en man som passar mycket bra på sin plats i regimen Netanyahu. Den 8 oktober 2023 var Gallant lika illa hemfallen åt förintelsepolitik som Netanyahu. Netanyahu sade, inför tevekamerorna, att ”Amalek” måste utplånas, förintas. Systemmedierna ställde sig beställsamt på Netanyahus sida. De skyndade till hans hjälp. Netanyahu menade inte palestinierna, försäkrade man i systemmedierna; han menade Hamas och bara Hamas. Det var Hamas som skulle utplånas, inte palestinierna. Men systemmedierna misstog sig. De hade fel. ”Amalek” var inte Hamas. ”Amalek” var palestinierna. Män, kvinnor, barn och husdjur. Och Gallant var helt med på noterna. Hamas vore ”mänskliga djur”, sade Gallant, när det var hans tur att posera framför teve. Och Hamas borde behandlas som de djur de vore. De borde berövas allt. Alla livsförnödenheter. Vatten, föda, läkemedel, elektricitet…
Men helt som Netanyahu är tydligen inte Gallant. Gallant har varit Netanyahus försvarsminister. Han är officer. Gallant står i nära kontakt med Israels krigsmakt. Gallant vet att Israels krig med grannarna inte går särskilt bra för Israel, det har den israeliska krigsmakten meddelat honom. Den israeliska krigsmakten har meddelat Gallant att de inte har lyckats att besegra Hamas och inte resten av den palestinska motståndsrörelsen i Gaza. Krigsmakten har sagt Gallant att kampanjen i södra Libanon inte heller går särskilt bra. Ja, Israel har låtit mörda stora delar av den kända delen av shia-milisen Hezbollahs ledning. Ja. Israel har dödat tre tusen civila libaneser under flyganfall i Beirut och i södra Libanon. Ja. Israel har lyckats att fördriva hundratusentals människor i södra Libanon från deras hem och byar. Och detta är sannolikt ett av Israels mål med kriget i Libanon; bara om befolkningen i området dödas eller fördrivs kan Israel uppnå ”Eretz Israel”, Stor-Israel. Men den militära kampanjen i södra Libanon har inte varit framgångsrik för Israel. Elijah Magnier, en amerikansk utrikeskorrespondent som försöker att verka självständigt, utanför systemmedierna, yttrade under ett samtal med Norman Finkelstein som anordnats av indisk vänster, att Israels krigsmakt inte har lyckats att tränga in djupare på libanesiskt område än mellan ett par hundra och lite drygt tusen meter, olika långt beroende på terrängen i olika frontavsnitt. Indiska massmedier har uppgett att israelerna har mist ett trettital stridsvagnar och tiotals stupade och lemlästade soldater. Mycket mer än hemmafronten brukar kunna tolerera att Israel förlorar i sina krig. Den förre brittiske diplomaten Alastair Crooke har gjort samma bedömning av laget i kriget i Libanon som Magnier. Crooke har också yttrat sig om Israels flyganfall mot Iran nyligen. Israels försök till anfall, bör man kanske säga. Enligt Crooke hade Israel, av allt att döma i nära samarbete med USA, förberett ett storstilat angrepp på Iran, tre anfallsvågor med insats av ett hundratal stridsflygplan bestyckade med kryssningsrobotar. Men det blev inga tre anfallsvågor. Det blev en enda. Enligt Crooke upptäckte de israeliska piloterna att det iranska luftvärnet var mycket starkare än man trott – och på ett sätt som man inte förstod och inte kunde göra något åt. Israelerna avfyrade sina robotar på ett betryggande avstånd från Iraks gräns mot Iran och flög hem. Några av robotarna slog ner och gjorde skada. Iranierna har uppgett att fyra av de egna soldaterna stupade i det israeliska angreppet. En viss materiell skada uppstod också. Mer var det inte. Av det enligt planen förintande israeliska angreppet på Iran blev nästan ingenting. En halvhet. En bom. Ett misslyckande som man försökt att skyla över med skitprat, lögn och skryt. Israel vinner inte i Gaza, Libanon, Syrien eller i luften över Irak – Israel förlorar. Och till råga på eländet, från judisk synpunkt, är Israel också föremål för upprepade angrepp från Jemen och Irak som det omskrutna israeliska luftvärnet inte har varit i stånd att förekomma eller hejda. Israel vinner inte; Israel förlorar, på alla fronter. Den israeliska krigsmakten har öppet omtalat detta för försvarsminister Gallant. Gallant har sagt vad han fått höra i regeringen, bakom lyckta dörrar. Och nu har Netanyahu tröttnat. Netanyahu vill inte höra på Gallants och krigsmaktens jeremiader längre. Netanyahu vill höra att han vinner; inte att han förlorar. Därför avskedar Netanyahu sin försvarsminister.

Vem är Benjamin Netanyahu?
Benjamin är en son till Benzion Netanyahu. Benzion Netanyhau var ”historiker” och sekreterare åt Vladimir Jabotinsky. (Man kan inhämta redan hos Martin Luther vad judiska ”historiker” egentligen går för.) Jabotinsky var anförare för de judiska fascisterna i Ukraina under mellankrigstiden och under det senaste världskriget. Man har kallat dem ”reformsionister”. Det är att uttrycka saken väl lindrigt. De judiska fascisterna stod inte på minsta vis i skuggan av de ukrainska fascisterna. Banderisterna. Judiska och ukrainska fascister var båda hängivna kollaboratörer till den tyska krigsmakten, lika begivna på att ta livet av ”slaver”. Men tyskarna var överraskade över de här figurernas råhet och blodtörst. Ja, faktiskt häpna och bestörta. Den krigstida alliansen mellan judiska och ukrainska fascister består ännu. Det är den, dess samtida manifestationsform, som nu bär upp den amerikanska krigföringen mot Ryssland i Ukraina. En detaljerad framställning av detta kan inhämtas hos den franske reportern Thierry Meysson på hans hemsida Réseau Voltaire. Ja. Sidan är på franska. Men översättningen till en lång rad andra språk kan erhållas.

Netanyahu är judisk fascist. Han använder med stor förtjusning våld i politiken. Både mot fienden och mot de egna. Om utfallet av en egen insats av våld inte blir det önskade kan man alltid skjuta skulden på fienden. ”Det var araberna som sprängde stadshuset i Oklahoma City, det judiska kulturhuset i Buenos Aires, tvillingtornen i New York…”. Våldet är mycket användbart i politiken, på det ena och det andra sättet. Huvudsaken är att man har makten över kommentaren, analysen, narrativet. Netanyahus och hans partis mål är förverkligandet av ”Eretz Israel”. Stora Israel. Priset är fördrivandet och nedslaktandet av hundratusentals människor i Palestina, Libanon, Syrien och Jordanien. Det är ett pris som Netanyahu och hans kumpaner är fullt beredda att låta andra människor betala. Netanyahu leder Israel i ett krig som nu går så uselt att många menar att Israel självt kan komma att gå under på kuppen. Och nu slänger Netanyahu ut försvarsministern ur sin führerbunker. Han ids inte längre höra på Gallants tjat om hur illa det går i kriget.
Det är inte Hamas som liknar Hitler. Svenska systemmedier har ju sagt det. Den svenska frikyrkan säger inget annat. Slå upp vilket nummer av ”Världen idag” som helst, så får ni se. Det är inte Hamas som är Hitler. Det är Netanyahu. Om han inte liknar den verklige Hitler, så är han i alla fall på flera sätt påfallande lik den ”Hitler” som det judiskt dominerade Hollywood har försökt att pracka på oss sedan 1945.

Om skribenten: Mats Loman

Mats Loman är humanist. Det är hans yrkesidentitet. Han kan skaplig franska och tyska. Loman lyckades aldrig att ta sig samman och skriva uppsats och ta examen och så där. Alls. Men han hävdar att det misslyckandet huvudsakligen är andras fel, inte hans eget. Loman är i praktiken autodidakt. En som först helt nyligen lärt sig att utföra ett riktigt arbete. Och knappt det, egentligen. Loman föddes i Norrköping 1969. Föräldrarna var 20- och 30-talister. Loman fann skolan i stort sett gräslig. Han har som vuxen tjänstgjort på flera skolor, dem han själv i någon mån har bidragit till att göra ännu gräsligare, för andra. Loman har antipati mot 40-talister. Han gillar inte liberaler heller; av ungefär samma skäl. Loman är kristen, så gott han förmår. En kristen ska som bekant älska sina fiender. Loman övar sig dagligen på det. Han är 40-talisterna vederbörligen tacksam för att de med sådan generositet berett honom tillfälle att underkasta sig den övningen. Loman är en ivrig anhängare till den patriarkaliska samhällsordningen. Han är lyckligt gift med en kvinna som är honom mycket överlägsen på många sätt - och som stundom är jävlig nog att utnyttja detta mot honom.