SVT kvaddar debatt om Mellanöstern

Aktuellt

Hökmark mot Guillou. Om Gaza.
Man fattar att de tror att det ska bli bra.
Ja, men det blir det inte. Det blir inte bra. I alla fall inte för oss som sitter i publiken.

Det är krig i Mellanöstern.
Israel fullbordar ockupationen av Gaza och Västbanken, med massakrer på invånarna.
Invånarna är ”Amalek”. Israel har ett gudomligt mandat att utplåna dem. Män, kvinnor, barn och husdjur.
Det har Israels premiärminister sagt.
Israel är dessutom i full färd att inleda en ny ockupation, med samma metoder, på ett nytt ställe, i grannstaten Libanon.
Skam går på torra land. Blodet skvätter. Och det finns goda skäl att tro att det kan bli en rejäl debatt om saken, om man bara iscensätter den ordentligt.

Nyhetsmorgon har bjudit in två välkända partitagare. Två säkra stridstuppar.
Gunnar Hökmark är liberal.
Att man är liberal betyder att man är slapp i moralen, i alla fall för egen del. Man erkänner ingen Herre i himlen. Så det finns inga regler. Jo, för andra. Men själv får man göra som man vill. Särskilt den som har pengar.
Liberalism betyder laglöshet och försvar för status quo, den oordning som för tillfället är rådande.
Hökmark är dessutom en ideologisk liberal. Han försvarar den våldsordning som råder. Det liberala godtycket. Men han gör det illiberalt, med ett hetsigt uppbådande av dogmer. Som Per Ahlmark. ”Individens frihet”, ”valfrihet”, ”frihandel” och ”demokrati”. Ja, och sedan: ”Hot mot demokratin”. ”Antisemitism”. ”Förintelsen”…
Jan Guillou har ägnat sig åt Palestina-frågan i 50 år.
Guillou är ideolog, precis som Hökmark. Det är alla 40-talister. 40-talisterna avföll från den kristna tron och blev ideologer. Men Guillou blev en avvikare bland 40-talisterna. Alla 40-talister hjärntvättades med ”Förintelsen”. Men Guillou hörde till dem som förstod att ”en förintelse”, det är en sak som kan drabba andra än judar. Vietnameser, till exempel.

Brännbart ämne. Två stridstuppar. Förutsättningarna för ett riktigt råkurr kan knappast bli bättre.

Hökmark hävdar inte oväntat att Israel bara ägnar sig åt självförsvar. Araberna vill utplåna, nej ”förinta” judarna i Israel. Ja, och därför är judarna i sin fulla rätta att anställa en massaker på araber. Två hundra tusen döda? Män, kvinnor och barn? – Israel bekämpar Hamas. Det är Israel i sin fulla rätt att göra.
Guillou ifrågasätter Hökmarks bruk av begreppet demokrati. Israel är inte någon demokrati, hävdar han. Gaza och Västbanken är ockuperade områden. Där finns det ingen demokrati. Det kan inte finnas någon demokrati där. Demokrati och ockupation går inte ihop, de är oförenliga.

Nyhetsmorgon tussar ihop Hökmark och Guillou till debatt.
Höger mot vänster. För och emot Israel. För och emot Palestina.
Kan det bli bättre? Kan det bli mer debatt?
Tja. De båda herrarna är av skiljaktig mening. I alla fall delvis.
Men någon riktig debatt blir det inte.
Hökmark och Guillou tillhör egentligen samma ideologiska system.
Båda ”tror på Förintelsen”.
Skillnaden är den mellan vänster och höger inom samma system. Guillou är rörlig. ”Progressiv”. Hökmark är inte det. Hökmark står stilla. Guillou tror att ”en förintelse”, den kan drabba alla, inte bara judarna. Hökmark tror inte det. ”Förintelsen” finns bara i en utgåva. Den kan bara drabba judar. Och omvänt: Judar kan därför aldrig själva bli förövare av ”en förintelse”. Det är omöjligt. Trots att det alltså är judarna som läser i Torah att de måste utplåna ”Amalek” – och gör det.

Vem vinner?
Guillou.
Ja, för Guillou är som sagt rörlig. Han gör ett försök att bryta med det gamla och ta upp debatten på nya grunder.
”Det är ingen idé att vi räknar upp övergrepp. Det kan vi göra båda, åt var sitt håll. Men det leder ingen stans.”
Men Hökmark vill inte bryta med det gamla. Han vill inte sluta att räkna förbrytelser. Han är inte intresserad av dynamik. Han har en ståndpunkt. Han vill stå kvar i den.
Vid debattens slut har Guillou fått rätt. Han blir bekräftad.
Guillou befarade att han och motparten skulle komma att bli kvar i de vanliga skyttegravarna. Och just så blir det.

SVT har iscensatt en ”debatt”.
Någon sakframställning har inte ägt rum. Någon prövning av sakskäl har inte gjorts. Det rådande ideologiska systemet, det viktigaste narrativet, blir inte rubbat, inte ifrågasatt.
Publiken blir blåst på debatten. SVT kvaddar och snuvar oss på det utbyte som kunde ha varit.