Frankrike har inbördeskriget inbyggt i det politiska systemet. President Macron och hans grå eminenser vet det, förstås, och de utnyttjade det förhållandet för att vålla förvirring och oro, i syfte att ändå sitta kvar vid makten.
Frankrike är en kryptokrati. Hur upprätthåller man en kryptokrati? Jo, man kamouflerar den som ”demokrati”. Hur gör kryptokraterna när de styr? Jo, de ägnar sig en del av sin kraft åt att sätta upp politisk teater. Ett beprövat sätt efter franska revolutionen är att iscensätta en ”höger” och en ”vänster och låta dem slåss. Och så uträtta det man verkligen vill där ingen tittar.
Kryptokraterna iscensätter politik. ”Vänster” och ”höger” för krig med varann. Rätt snart uppstår en ”mitt”. Mitten är förnuft. Vardag. Pragmatik. Vilken politik för man i mitten? Jo, det är mitten som verkställer kryptokraternas politik.
Emanuel Macron är en fransk mittenpolitiker. En nyliberal socialist. ”Ni de droite, ni de gauche”. Varken höger eller vänster. Ja, hans bakgrund är rätt besynnerlig. Gossen är uppvuxen i första hand hos sin mormor, en omvittnat säregen person. På det fina gymnasiet där han senare gick blev han förförd av sin lärare. Senare gifte han sig med denne. Denna. Någonstans i förloppet upphör nämligen Jean-Michel Trogneux att vara man och ”blir kvinna”, han blir ”Brigitte”. Ja, det är i hög grad omtvistat hur det är. Men indicierna är starka. ”Brigitte” hade ett nätverk med både underliga och fina förgreningar. Var det hon och hennes nätverk som förde in Macron i politiken? Eller var det de grå eminenserna, agendajudarna Jacques Attali och Alain Minc som upptäckte honom, för hans stora begåvnings skull? Det där är inte heller utrett riktigt. Emanuel Macron är över huvud taget en rätt gåtfull person.
Macron är helt ung när man gör honom till ”partner” i Banque Rothschild. Han insätts i en stort uppslagen arbetsgrupp tillkommen på initiativ av Jacques Attali. Där ägnar man sig åt att utverka den franska ekonomins ”liberalisering” och ”öppning” mot marknaden, mot en, som man påstår, nödvändig och oundviklig ”globalisering”. Från den fina judiska banken och Attalis arbetsgrupp blir Macron inlyft på en ministerpost i regeringen Hollande. En ”socialistisk” regering. Macron är bankiren som verkar för liberalstiska ”reformer” i en socialistisk regering. Ja, det är motsägelsefullt och mystiskt. Men bara om man bortser från frimurarna. Det är frimurarna som är länken mellan agendajudar, bankirer och socialister. Det har det varit sedan 1789.
Är Emanuel Macron socialist? Är han nyliberal? Det är ju inte riktigt samma sak, när allt kommer omkring. När Macron förs i fält som presidentkandidat av Attali och Minc och deras nätverk, så råder ingen klarhet om det där. Och Macrons handledare är fräcka nog att försöka att vända det till hans fördel. Macron är en entreprenör, ljuger de. Han kommer med något för Frankrike helt nytt och okänt. Macron är ett ungt snille som söker lösningar. Macron har vida horisonter. Han är höjd högt över den vanliga politiken. Han är ”ni de droite, ni de gauche”. Varken höger eller vänster. Macron önskar sig bara utveckling för Frankrike, ekonomisk tillväxt. Man förser Macron med ett politiskt parti, ”La République en marche”. Republik – men en republik som rör på sig, det är innebörden. Ett modernt och flexibelt parti, obundet av de gamla ideologierna. Macron är den som ska modernisera det stela gamla Frankrike, göra det till globaliseringens primus, till en ”start-up nation”. Under upploppet till presidentvalet 2017 river Macron och hans parti upp stora hål i de andra mittenpartierna. Liberaler i flera av de andra partierna bryter upp och skyndar till och hoppas få vara med i LREM. De inser att Macron har vinden i ryggen. Kryptokratin vill ha honom till president. Bäst att hålla sig väl med honom om man vill fram och upp.
Macron blir aldrig omtyckt i den franska nationen. Det finns flera skäl till det. Ett är att han inte hinner att bli det. Ja, rika 40-talister i Paris gillar honom. De tittar på teve. Och de tror allt de ser. På teve visas Macron. Deras kvinnor tycker han är snygg. Och då tycker männen att han är bra. Och ännu bättre tycker de om honom när de inser hur hatad han är av dem som de själva hatar. Deras landsmän. ”Les sans-dents”. De tandlösa. De rika 40-talisterna i Paris gillar Macron. De och deras barn. Inte på grund av Macron så mycket. Snarast då på grund av sitt eget hat mot sina landsmän.
Macron blir president 2017. Presidentvalet hålls i två omgångar. Macron får aldrig mer än tjugo procent av rösterna, i första omgången. Det är i stort sett fråga om 40-talisterna i Paris och deras barn. Mot resten av nationen. Men Macron blir vald trots sin ynka femtedel av väljarsympatierna. Hur då? Ja, Macron har kryptokratin på sin sida, som sagt. Parispressen och de stora tevebolagen ägs av fem eller sex av Frankrikes ”oligarker”. Och de står i nära förbund med kryptokratin som styr landet, en anmärkningsvärt stor del av dem med etniska band. Nej, de är inte fransmän. De är judar. Pressen ägnar nästan hela tiden mellan valen åt att arbeta upp en huvudsakligen positiv uppmärksamhet omkring Marine Le Pen och Rassemblement national. Rassemblement framställs på det sättet som den enda trovärdiga oppositionen i landet. Ingen annan får någon som helst uppmärksamhet. Macron får 60 procent av teves tid med politik. Saken har blivit uppmätt, av en tillsynsmyndighet. Marine Le Pen får resten. Men så, precis i tid till presidentvalets andra omgång, så slår pressen plötsligt om; plötsligt förvandlas Marine Le Pen till Hitler, på något sätt. Och på valdagen erhåller Macron ett stort tillskott av röster även från fransmän som inte gillar honom, ja som kanske till och med hatar honom. Men rösta på hans motpart, på ”Hitler”, i valet? Aldrig i livet!
Vad har Frankrikes företagarjesus uträttat som president? Ja, de flesta fransmän vet att han har fört en nyliberal politik. Men de vet inte varför. Bolagiseringar, privatiseringar, ”monetarisering”, försök till plundring av pensionerna och utförsäljning av den gaullistiska periodens industriella nationalklenoder till de amerikanska monopolbolagen. Hygieniskt undantagstillstånd. Och krig. Filantropiskt kolonialkrig i Afrika. Och krig ”för västliga värderingar” mot Ryssland i Ukraina. Klasskrig uppifrån, efter ”brittisk” förebild. Att det är är Macron och hans styre, det kan vem som helst i Frankrike se med blotta ögat. Och därför hade De gula västarnas rörelse stöd av 80 procent av befolkningen, när den uppstod 2018. Det kan inte ens systemmedierna förneka eller hålla hemligt.
Vad fransmännen i regel inte har klart för sig är att Macrons nyliberalism inte precis är hans egen framställning. Frankrike är ingen suverän stat. Macron är ingen riktig president. Macron är bara en platshållare som president i EU-territoriet Frankrike. Han följer bara instruktion. Han har fått instruktion att rätta sig efter de direktiv han mottar av EU-kommissionen. Och det gör han alltså. Macrons nyliberala klasskamp uppifrån är inte hans eget påhitt. Det kallas GOPE. Les ”Grandes orientations de politique économmique de l’Union européenne”. Macron hittar inte på. Macron för inte sin egen politik. Macron verkställer GOPE.
Hur vet jag det här? Jag känner till Frankrike något. Jag vet vad EU är. Jag har insett att USA håller Europa ockuperat sedan kriget. Jag vet att EU är en amerikansk struktur egentligen, inte en europeisk. Och så följer jag oppositionen. Den verkliga oppositionen. Jag följer Francois Asselineau. Vem är han? Asselineau är också hög ämbetsman från början, precis som Macron. Asselineau blev inte bara ”inspecteur des finances”, som Macron. Han blev ”inspecteur général des finances”. Han tjänstgjorde i höga befattningar i flera olika regeringar, under presidenterna Mitterrand, Chirac och Sarkozy. Och så hände något. 2005 lät Sarkozy hålla en folkomröstning. Om EU. Den franska nationen röstade oväntat ”nej”. Nej till fortsatt ”integration” i EU. När det två år senare stod klart att presidenten, Sarkozy, inte tänkte rätta sig efter folkets mening, ja då avbröt Francois Asselineau karriären och gav sig in i politiken. Asselineau bildade UPR, Union populaire républicaine. UPR lovar att återupprätta det självständiga Frankrike. Frankrike ska ut ur EU och euron och ut ur Nato. Det är Asselineaus program.
Asselineau är patriot. Han är kunnig. Han är en ypperlig pedagog. En enastående ”conférencier”. Han har byggt upp en rörelse och ett parti, Union populaire républicaine, i stort sett med långa föredrag, en del av dem tre-fyra timmar långa. Publikens reaktion är märkligt nog inte leda. Nej, publiken ber om mer. Den kände franske demografen och historikern Emmanuel Todd brukar säga att det finns en utbildningsklyfta i Frankrike. Det är han inte ensam om att säga. Men Todd har en egen synvinkel på saken. Todd hävdar att de välutbildade utmärker sig för att inte vara riktigt klara i huvudet, för att vara ideologiska och hjärntvättade. Asselineaus anhängare är till största delen vanliga fransmän. Många har aldrig gått på universitet. Hos Asselineau får de en undervisning som är bättre, sannare än den som ”eliten” fått på universitetet. Asselineau utbildar folket. Folket förstår vad Asselineau gör för dem. Följden är band av lojalitet som är mycket starkare än i den av kryptokratin dominerade delen av politiken. Nej, Asselineau har inte fått mer än några ynka procent av rösterna i valen sedan 2007. Men hans parti har en stor medlemskader. För ett par år sedan hade UPR omkring tretti tusen medlemmar. Det gör UPR till en av landets största politiska organisationer.
Var står Asselineau i politiken? Han är ”gaullist”. En riktig sådan, får man tillägga. Det var Chirac också, till viss del. Men Sarkozy var det bara till namnet. Asselineau är gaullist på riktigt. Han är en bekännande efterföljare till generalen. Han har generalens brister, till och med. de Gaulle var en anhängare till det republikanska styrelseskicket. Det var de Gaulle som inrättade den så kallade femte republiken, 1958. Asselineau är också republikan. Och Asselineaus republikanism är hans begränsning, precis som den var de Gaulles. de Gaulle tillät frimurarna att ta upp verksamheten igen, efter kriget. Och snart hade frimurarna tagit tillbaka sitt dolda inflytande i politiken, framför allt genom vänsterns partier. Ja, Asselineau talar klarspråk om det amerikanska överherraväldet. Han vet att frimurarna finns och vad de betyder. Men han tror att om bara republiken är hederlig och tillsynsmyndigheterna sköter sitt, så kan man hålla skumraskfigurerna i schack. Asselineau är fantastiskt väl påläst, har ett ett otroligt minne för namn, årtal, paragrafer, statistik. Men han talar inte klarspråk om kryptokratin. Vi vet inte vad han skulle komma att göra åt den, om han bleve president.
Det är Asselineau som avslöjar Macron och hans grå eminenser och relationerna till oligarkin i USA. Det är Asselineau som skildrar Macrons klasskrig uppifrån och dess skadeverkningar på land och nation. Det är han som avslöjar Mélenchon och Le Nouveau front populaire som en ”eurovänster” som varken vill eller kan föra Frankrike ut ur EU och NATO. Det är han, och bara han, som omtalar Rassemblement national som en ”eurohöger” som gör allt för att framstå som ”kritisk” till EU, USA och globaliseringen men som inte på minsta sätt kommer att försöka att mobilisera och rädda Frankrike undan det, om de skulle bli i tillfälle till det. Asselineau visste omedelbart efter Macrons beslut om nyval att den föregivet inbördskrigslika motsättningen mellan vänster och höger inte var någon sådan. Han visste att den var en iscensättning, ett bedrägeri, en ”arnaque”. Och den som följer Asselineau, den verkliga oppositionen i Frankrike, visste det också.