Circulez! Y a rien à voir!

Sydsvenskan försöker att slå i sina läsare att allt är precis som det brukar. Ja, de unga förfaller och blir idioter. Men svenskarna ska inte bry sig om det; vi ska bara hålla oss lugna. Stå inte och glo! Det finns inget att se, inget att förfasa sig över, inget att bry sitt lilla huvud med.

av 31 augusti, 2023

Kultur

Sydsvenskan har låtit någon jeppe på redaktionen ta en titt på samtiden och språket. Hur låter det när de unga talar med varann? Sydsvenskan ställer sig frågan och låtsas att man söker ett svar.
Ja, hur låter det bland ungdomarna? Jag hinner att snappa upp två av Sydsvenskans iakttagelser innan tidningen åker ner i kattlådan. ”Guzz”. Och ”Oh my god!”. Ungdomarna säger så numera, påstår Sydsvenskan. De säger inte ”tjej” eller ”brud”; de säger ”guzz”. De säger ”Oh my god!”. De säger inte ”halleda” längre. (Var det nånsin nån som gjorde det?)
Iakttagelsen är säkert riktig. Ungdomarna säger säkert så där numera. Säger de ”guzz”? Det kan jag inte bekräfta med egen erfarenhet. Men jag vet att de säger ”Oh my god”. Jag vet att de säger det och nästan bara det. Ja, utom ”fuck”, då.
Sydsvenskans iakttagelse är säkert riktig. Det är slutsatsen som är fel. För Sydsvenskan är det inget särskilt med det här. Guzz eller brud, än sen? Vem bryr sig? Ungdomarna har lite hyss för sig i språket, bara. De vuxna gillar det inte. Men det har de vuxna aldrig gjort. Och det är inget särskilt med det. Det är så det är, bara. Som det brukar. Som det ska.
”Guzz” är turkiska eller arabiska. ”Guzz” har trängt in i svenska språket genom folkutbytet. Flera miljoner människotrasor från Mellanöstern har förts in i landet. Och de trasorna säger så där. De säger ”guzz”. Och när svenskar ungdomar kommer i underläge mot invandrarna i skolorna, ja då lär de sig att säga så också. ”Oh my god!” är dålig engelska. Trasig amerikanska. Det är så där det låter om trasproletariatet i imperiestaten USA. De trasiga amerikanernas trasiga språk har trängt in i vårt språk inte därför att det är bättre och tjänligare än vårt eget utan därför att vi svenskar satte oss ner i soffan och slog på teven 1957. Vi föll i trans där framför teven. Sedan dess har vi ägnat all vår lediga tid åt att svälja ner kulturellt avlopp från USA.
Sverige är ockuperat territorium. Amerikanerna intog Västeuropa under kriget. Och sedan behöll de det under förevändningen att det ”befriade” Europa tvunget måste ha hjälp med försvaret. ”Mot kommunisterna”, som de sade. Amerikanerna hade varit tvungna att besegra tyskarna militärt och sedan slå ner dem ytterligare med svält, porr och en evig skuld som aldrig kan sonas. Men så behövde de inte göra med oss i Sverige. Vad oss beträffar räckte det att de slog på teven. Det var allt som krävdes. Amerikanerna är vårt herrefolk, numera. Vi älskar dem. Vi vill vara som de. Tar efter dem i allt. Säger de ”Oh my god”, ja då säger vi det också, med stor förtjusning, och känner oss enbart tuffa och ”coola” när vi gör det.
Amerikanerna har ägnat 20 år åt att föra krig i Mellanöstern åt Israel. De har haft de vackraste föresatser. Det har de alltid. De ser alltid till att förse sig med vackra motiv. Den här gången skulle de föra ”krig mot terrorn”, sade de. De hade en plan. Rumsfeld-Cebrowski-planen. Från början: Oded Yinon. Med krig och terror slog amerikanerna sönder stater och samhällen i Mellanöstern. Hundratusentals människor dog. Tiotals miljoner människor drevs på flykt. Det var inget olycksfall i arbetet att det blev så; det var avsikten. Staterna skulle slås i spillror. Folken skulle malas ner och reduceras till folkhopar; till människor i vilsna massor utan Logos; utan Gud, identitet och förnuft. Vi vet att det var USAs avsikt att slå sönder Mellanöstern. Det kan vi läsa i deras egna dokument. Och vad vi nu till sist kan se med egna ögon, hemma hos oss, det är att avsikten var att utbreda förödelsen också till de av USA underkuvade staterna i Europa.
Det är den här utvecklingen som nu visar sig i ungdomarnas språk. Ja, ungdomarnas språk ”förändras”. Och det ”förändras” därför att världen ”förändras”. Men det som sker är ingen naturlig ”förändring”; det är en katastrof. Och den katastrofen är inget naturligt fenomen; den är en iscensättning. Iscensättningen är gjord med avsikt. Verkställd av vårt amerikanska herrefolk enligt en plan.
”Circulez! Y a rien à voir!” Det är ett franskt uttryck. Ni vet. Franska. Ett av de där språken som i alla fall en del av oss svenskar också kunde läsa och tala en gång i tiden, när vi var en egen nation och hade ett riktigt utbildningsväsende. ”Circulez…” Det är vad den franska polisen säger när den har tröttnat på att folk står kvar och glor efter en olycka eller ett mord. ”Skingra er! Stå inte här och glo!”. Så säger den franska polisen. Och det är i praktiken också vad USA-imperiets grindvakt Sydsvenskan säger till oss. Nationen Sverige håller på att bli upplöst, enligt plan. De unga berövas/ger upp sin svenska identitet och sitt språk och blir ett slags trasproltära amerikaner istället. Ett slags ghettonegrer. Debila och dysfunktionella. Det är en oerhörd omvälvning i en nations liv. Men inte för Sydsvenskan, vet ni. För Sydsvenskan är det här inget att bry sig om. Inget att se. Inget att lägga märke till. Inget att göra något åt. ”Circulez! Y a rien à voir”.
Mats Loman

Om skribenten:

Mats Loman är humanist. Det är hans yrkesidentitet. Han kan skaplig franska och tyska. Loman lyckades aldrig att ta sig samman och skriva uppsats och ta examen och så där. Alls. Men han hävdar att det misslyckandet huvudsakligen är andras fel, inte hans eget. Loman är i praktiken autodidakt. En som först helt nyligen lärt sig att utföra ett riktigt arbete. Och knappt det, egentligen. Loman föddes i Norrköping 1969. Föräldrarna var 20- och 30-talister. Loman fann skolan i stort sett gräslig. Han har som vuxen tjänstgjort på flera skolor, dem han själv i någon mån har bidragit till att göra ännu gräsligare, för andra. Loman har antipati mot 40-talister. Han gillar inte liberaler heller; av ungefär samma skäl. Loman är kristen, så gott han förmår. En kristen ska som bekant älska sina fiender. Loman övar sig dagligen på det. Han är 40-talisterna vederbörligen tacksam för att de med sådan generositet berett honom tillfälle att underkasta sig den övningen. Loman är en ivrig anhängare till den patriarkaliska samhällsordningen. Han är lyckligt gift med en kvinna som är honom mycket överlägsen på många sätt - och som stundom är jävlig nog att utnyttja detta mot honom.