Kretsen kring den Nya Högern består av en samling extraordinära herrar, av vilka Dominique Venner är en. Han har varit fallskärmsjägare i kriget i Algeriet, och spenderade därefter en del tid i det franska fängelsesystemet som följd av sin nationalistiska övertygelse och aktivism. Idag är han en ledande historiker, och en ledande tänkare i den Nya Högern, inte minst genom La Nouvelle Revue d’Histoire.

Det finns inte mycket engelskspråkigt material av Venner tillgängligt, utöver en intervju och en recension av hans bok Histoire et tradition des européennes: 30,000 ans d’identité. Recensionen är tillräckligt läsvärd för att ägnas dagens inlägg (även om man kanske kan tycka att recensioner av recensioner är lite väl postmodernt. I sådana fall bör man dock tiga still med detta omdöme, då en recension av en recension av en recension torde vara höjden av postmodern dekadens).

30.000 år av identitet

Venner beskriver hur vi européer kan spåra våra rötter minst 30.000 år bakåt i tiden på den kontinent som är vårt arv från oräkneliga generationer av förfäder som verkat, kämpat och dött här för vår skull. Det är ett hisnande tidsperspektiv, och när man till fullo tagit det till sig kan man bara känna den svartaste sorg och flammande vrede inför det politiska projekt som leder till att denna kontinent tas ifrån oss, att vi blir kedjans svagaste länk, den generation som förlorar ett Europa som varit vårt i trettio årtusenden. I ett perspektiv på dryga tusen generationer vill ingen bli den generation som svek.

Venner spårar dagens etnomasochism, massinvandring och allmänna apati vad gäller framtiden för våra folk tillbaka till nihilismen, som i sin tur kan förklaras med att förnuftet gått från att vara ett redskap till att bli en svartsjuk herre. Detta har lett till att allt som inte kan mätas eller vägas har förpassats från vår världsbild, och att myter, folktraditioner och religion därför kommit att ses som oviktigt eller rentav skadligt. O’Meara skriver:

Venner claims a desiccated mathematicized reason, no matter how technologically potent, is no substitute for transcendent references, for a disenchanted world governed by its principles is a world devoid of meaning and purpose. The ongoing mechanization of human existence and the quantitative, economic priorities it favors are, indeed, premised on the eradication of those transgenerational structures of history, tradition, and culture which inform all traditional belief systems. And once such structures give way to rationalism’s anti-organic propositions, so too does the significance of those qualities distinguishing Europeans from other members of the human family. In this spirit, the world born of nihilism takes as its ideal an abstract, uniform, and coffee-colored humanity indifferent to pre-rational life forms based on Europe’s organic heritage.

Determinism, fortuna och virtú

Av intresse är också den syn på historien som Venner representerar. Till skillnad från deterministerna, som ser den som förutbestämd och universell (antingen liberaler som ser kapitalismens seger som oundviklig, eller marxister som ser revolutionen och det klasslösa samhället som lika oundvikligt), så menar Venner att historien är ”öppen” och kan ta många olika vägar. Han ser historien som ett samspel mellan tre faktorer. Dels har vi det förflutnas arv (detta kan vara både ekonomiskt, politiskt, kulturellt), och detta får väl ses som samma sak som deterministerna fokuserar på. Detta är inte oviktigt, och det sätter vissa gränser för vad som går och inte går att göra i en viss situation. Man kan knappast göra en revolution i en fungerande välfärdsstat till exempel, lika lite som man kan skapa en långsiktigt hållbar mångetnisk demokrati.

Men Venner för in två nya aspekter, dels fortuna, alltså ödet eller ”slumpen”. Vi kan ju till exempel föreställa oss hur annorlunda världen varit idag om en viss österrikisk herre stupat i Första Världskriget. Detta är kärnan i det som kallas kontrafaktisk eller alternativ historia, att fundera över hur historien tagit form om vissa detaljer ändras. Venners andra aspekt är det som kallas virtú, och som beskrivits av Machiavelli. Virtú är ett samlande namn på de ”moraliska” egenskaperna hos ett folk eller en individ, på vilja och energi. De som besitter virtú kan skapa historia, ofta vida överstigande det man kan tro om man bara räknar deras antal. O’Meara skriver:

In this conjuncture of determinism and fortune, the virtù of the historical actor becomes potentially decisive. Lenin, Hitler, Mussolini—like Alexander, Caesar, and Arminius before them—or Frederick II, Peter the Great, Napoleon—were all men whose virtù was of world historical magnitude. Without their interventions, in an arena organized by the heritage of the past and subject to the forces of chance, history might have taken a different course. This suggests that history is perpetually open—and open in the sense that its unfolding is continually affected by human consciousness. History’s significance, therefore, is not to be found in the anonymous currents shaping its entropic movements, but in the meanings men impose upon them. For in face of the alleged determinisms justifying the existing order, it is the courage—the virtù—of the historical actor that bends the historical process in ways significant to who we are as a people.

Venners historiesyn ligger här i linje med den traditionella europeiska, som snarare såg nutiden som en arena än som en förutbestämd TV-serie. Denna historiesyn erkände verkligheten, men insåg också betydelsen både av ”slumpen”/ödet (Fru Fortuna eller nornorna) och en mans virtú (mytiskt representerad av hans fylgja). Inom parentes kan tilläggas att virtú normalt ansågs leda till att Fru Fortuna såg på en med ökad välvilja (”lyckan står den djärve bi”).

Venner menar att om Europas folk ska överleva, så måste de hitta tillbaka till sina traditioner, och med det avser han själva kärnan i deras väsen, det som de är. Detta väsen har väckts till liv gång på gång genom vår historia, och för Venner och O’Meara är det den europeiska krigaren som uttrycker denna kärna i vårt väsen. O’Meara skriver:

Europeans, Venner concludes, must look to their history and tradition—especially to the honor, heroism, and heritage Homer immortalized—to rediscover themselves. Otherwise, all that seeks the suppression of their spirit and the extinction of their blood will sweep them aside.

Intervjun med Venner läses med fördel som ett komplement till avsnittet om arkeofuturismen i O’Mearas bok New Culture, New Right.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.