Är kultur ett mål i sig eller ett verktyg för politisk förändring? Frågan ställs på sin spets när det kommer till metapolitiken. Bland människor finns en stark vilja till kulturell förändring och förvånansvärt många är överens om att den urvattnade masskulturen är negativ. Politiska frågor väcker dock alltid en uppsjö av reservationer och brasklappar och splittringen människor emellan blir tydlig.
Metapolitiken som begrepp riskerar i detta avseende att vara en återvändsgränd. Genom att betrakta kultur som ett verktyg för att uppnå vissa politiska förändringar så skapar man oundvikligen friktion och får människor att ta ett steg tillbaka eftersom många ställer sig frågan vilket samhälle man i så fall vill skapa och vilka politiska förändringar man vill åstadkomma, vilket i sin tur kräver att man i princip har ett helt partiprogram att dra fram ur bakfickan som svar.
Ett mycket mer framgångsrikt sätt att bedriva metapolitik på vore paradoxalt nog att tona ned själva begreppet ”metapolitik” och i stället fokusera på begreppen ”kulturkritik” och ”kulturproduktion”. Om man antar att politiken är nedströms från kulturen så kommer önskade effekter att uppnås oavsett om man marknadsför begreppet ”metapolitik” eller inte. Genom att utelämna alla referenser till politiska förändringar slipper man dock hela vidden av invändningar från människor som gillar Nya Högerns kultursyn men inte vill behöva ta ställning till de politiska målen.
En av våra erfarenheter från bl.a. hårdrockare (som förvånansvärt ofta har starka högeråsikter i kulturell mening) är att många ser avsaknad av politiskt ställningstagande som en hörnsten i sin identitet. De har på många sätt en mycket sund kultursyn där kulturen är själva målet och politiken ska hålla tassarna borta från kulturfrågor. När man i dessa sammanhang börjar tala om metapolitik uppfattas det som en politisering av kulturen, någonting som många människor med högervärderingar genuint avskyr.
Vi anser således att mycket skulle vinnas, och Nya Högern skulle få mycket större genomslag hos breda befolkningsgrupper om begreppet ”metapolitik” och den medföljande politiseringen av kulturen skulle ersättas av ”kulturkritik” och ”kulturproduktion” för kulturens egen skull. Det skulle möjligen på sikt kunna leda till samma resultat som Nya Högerns förespråkare önskar, men som ett välkommet resultat snarare än ett uttalat mål. Alternativet riskerar att utmynna i en rörelse som visserligen lockar till sig politiskt intresserade intellektuella (vilket i sig är bra) men som missar stora grupper av människor som skulle bidra till Nya Högern med energi och kreativitet, men som undviker all kontakt på grund av de politiska ställningstaganden det implicit medför.
Om skribenten: Lilou och John
