Under hösten 2009 har Hector Berlioz opera, byggd på Johann Wolfgang von Goethes drama Faust, spelats på The Metropolitan Opera i New York. Operan såg dagens ljus första gången 1846 och har sedan dess spelats världen över.
Berlioz har haft stort inflytande som kompositör och även påverkat utvecklingen av den moderna orkestern med sin ”Grand traité d’instrumentation et d’orchestration modernes” – en teknisk beskrivning av instrument som används företrädelsevis av västerländska musiker.
Franz Liszt och Richard Wagner beundrade Berlioz arbete. Wagner påpekade även den påfallande etnocentriska Europeiska karaktären som Berlioz angav, och hade gemensamt med denne.
Det fulländande utforskandet av Faustlegenden är en mäktig resa i operans tecken. 1828 läste Berlioz den första delen av Faust och skrev senare i sina memoarer att ”den fantastiska boken fascinerade mig från första stund. Jag kunde inte lägga ifrån mig den. Jag läste den överallt, vid måltider, på teatern och på gatorna”. Redan året därpå började Berlioz dra riktlinjerna för en opera med Faustdramat som utgångspunkt.
De tidiga föreställningarna blev inga succéer, det var först när den fullbordade operan, ”legende dramatique” som Berlioz etiketterade sitt verk, framfördes 1877 i Paris som genomslaget kom. Berlioz blev under sin livstid aldrig nöjd själv med uppsättningarna. Han menade att operahusen saknade teknik och möjlighet att framföra operan så som han föreställt sig. Kanske hade han uppskattat The Metropolitans Operas uppsättning långt mycket mer?
För den som inte är bekant med La damnation de Faust eller Goethes verk kan operan beskrivas enligt följande:
Den åldrande och deprimerade Dr. Faust begrundar naturens återfödelse, men inser att han själv aldrig kommer att uppleva lycka. Mephistopheles erbjuder Faust möjligheten att bli ung och vis igen, att Faust önskemål och drömmar ska uppfyllas. Faust accepterar erbjudandet och de båda ger sig av på en resa. Vid kanten av Elbe visar Mephistopheles Faust en vision av en vacker kvinna Margareta. Faust blir omedelbart förälskad och träffar slutligen Margareta. För att ses ostörda ordnar Faust ett sömnmedel som Margareta ger sin mor. Modern dör av en överdos och Faust, då inte vid Margaretas sida, ger sig beslutsamt av för att rädda henne från galgen. Lurad av Mephistopheles återser Faust aldrig Margareta. Istället för att rida till hennes hem leder Mephistopheles Faust till helvetet. Margareta hängs, men blir upptagen i himlen. Kvar i helvetet brinner Faust.
Uppsättningen på The Metropolitan Opera är en väl avvägd blandning. Det ursprungliga dramat, med Faust betänkligheter, pakten med djävulen och det tragiska ödet, är troget Goethes verk. Däremot har modern teknik gjort att operan väckts till liv. Digitala dekorer flyttar åskådarna runt i ett dystert och påtagligt landskap. Vi ser framför oss Faust ensam på en öde och mörk scen sjunga om sin oförståelse för människorna som går i krig för att erhålla ära och hjältemod. I nästa stund vandrar soldater lodrätt upp för en digitaliserad bakgrund där Elbes sjögräs sjuder. En mäktig och mycket berörande scen.
Huvudsponsorerna till Le damnation de Faust heter Solomon i efternamn. Dirigenten Levin. Och de flesta namn på sponsorerna till The Metropolitan Opera ser med få undantag lika ut. Men trots att judiska intressen inte sett med blida ögon på västerländska kompositörer med starkt nationellt patos och särskilt operor med västerländska värderingar, har uppsättningar av detta slag inte varit ovanliga de senaste åren.
The Metropolitan Opera planerar att framföra Wagners Der Ring des Nibelunge år 2012. Alltså ett kontroversiellt beslut då judiska intressegrupper ifrågasätter uppförandet av Wagners operor, i synnerhet Der Ring des Nibelunge. Trots att Wagner själv inte sagt ett ont ord om judarna sedan 1883. Ett talande exempel kring kontroverserna rörande Wagners verk är operan i Los Angeles nyligen framförda Der Ring des Nibelunge, där obligatoriskt ramaskri och protester följde föreställningen. Carie Delmar, operakännare och kritiker, uttalade sig i San Gabriel Valley Tribune : ”His [Wagners] music was, like, a soundtrack for the Holocaust.” Det Delmar glömmer bort att nämna är att vid de få tillfällen då Wagner framförts har scenografin och innehållet förvanskats markant, i jämförelse med verkens ursprungsuppföranden och kompositörens vision . Ett närliggande exempel på detta är uppsättningarna av Wagners opera på Kungliga Dramaten 2008-2009, som även gick ut via SVT.
Ett annat exempel: dirigenten Daniel Barenboim spelade stycken ur Wagners Tristan och Isolde i Israel 2003. Att framföra Wagner i Israel offentligt är förbjudet enligt lag och en hätsk debatt uppstod, trots att Barenboim tillfrågat sin publik innan orkestern spelade stycket (och delar av publiken valde att lämnade lokalen innan framförandet). Kan det bli mer uppenbart: den samtida konst- och kulturscenen, som påstår sig vara tolerant och liberal, visar raka motsatsen när det gäller tolerans för västerländska värden och kulturarv.
Protester till trots, operorna sätts upp och intresset är stort. Glädjande nog är The Metropolitans uppsättning troget verkets ursprung och Faustlegenden framförs på ett genuint och ingjutande sätt. Publiken på The Metropolitan denna kväll, en homogen grupp i övre medelåldern, tycks inse sina förfäders enastående bidrag till det västerländska kulturarvet och förblir en trogen publik.
Foton: La damnation de Faust © Marty Sohl/Metropolitan Opera
Om skribenten: Marcus Larsson
